onsdag 2 februari 2011

Bäcken


Kvällsljuset släpar över björkgrenarna

de tunna ljusgröna löven skimrar

björkarna står i backen

på andra sidan bäcken.


Vattnet rinner i bäcken, letar sig fram mellan stenar och grenar,

outtröttligt och urholkande, på samma vis och på nya sätt.


Det föränderliga rinner där,

jag i vattnet

båda fötterna stadigt på bäckens botten

blundar mot kvällsljuset.


Det kalla vattnet river i huden,

varje por vaknar till liv

kroppens största organ,

huden,

påminner om sin existens.


En krok, bäckens krök i en sänka,
en skyddad plats där jag kan se men inte bli sedd
ett själens gömställe, dit jag går när jag kan

i tanken

på kvällskvisten.


Min näsa drar in

det daggvåta gräsets tyngd,

mina fötter ömmar

efter stenarna på bäckens botten.


Jag hör röster som ropar

“mamma”

tillhörigheten är given.

1 kommentar:

  1. Visst är det skönt att få vara ensam med sina tankar och känslor. Men den ensamheten kanske inte var lika mycket värd om det inte vore så att man får stjäla sig till den. Man vet att man har begränsad tid till förfogande och när avbrottet kommer bestämmer andra. Kram.

    SvaraRadera