de tunna ljusgröna löven skimrar
björkarna står i backenpå andra sidan bäcken.
Vattnet rinner i bäcken, letar sig fram mellan stenar och grenar,
outtröttligt och urholkande, på samma vis och på nya sätt.
Det föränderliga rinner där,
jag i vattnet
båda fötterna stadigt på bäckens bottenblundar mot kvällsljuset.
Det kalla vattnet river i huden,
varje por vaknar till liv
kroppens största organ,huden,
påminner om sin existens.
En krok, bäckens krök i en sänka,
en skyddad plats där jag kan se men inte bli sedd
ett själens gömställe, dit jag går när jag kan
i tanken
på kvällskvisten.
Min näsa drar in
det daggvåta gräsets tyngd,
mina fötter ömmarefter stenarna på bäckens botten.
Jag hör röster som ropar
“mamma”
tillhörigheten är given.
Visst är det skönt att få vara ensam med sina tankar och känslor. Men den ensamheten kanske inte var lika mycket värd om det inte vore så att man får stjäla sig till den. Man vet att man har begränsad tid till förfogande och när avbrottet kommer bestämmer andra. Kram.
SvaraRadera