Hon är på väg mot stan

Bussen slirar in mot kanten vid Londonviadukten. Betongens gråa glittrar i soldiset som tränger fram mellan finlandsfärjeresenärer som försöker kliva på. Vart är de på väg? Eller var har de varit? Hon vet inte men sitter där på bussen och tittar på deras tunga väskor som dignar av ölburkar och lakritskonfekt. Hon tänker att snart är hon framme men just här kliver ett myller på och bussens trötta morgontystnad bland resenärerna förändras till ett småpratande kvitter. Inget skrål men väl ett dämpat kvitter. Ett ansikte fångar henne, det är den bleka hyn på gränsen till grå med mjuka kinder, utspända skinnet skimrar lite och ögonens blågråa ton rinner ut, tårarna kommer långsamt och hon tänker att det är den hårda blåsten som framkallt dem snarare än en sorg. Munnen är sluten och liknar ett streck, näsvingarna vibrerar intensivt och andhämtning tonar ner efter ruschen mot bussen.