onsdag 1 maj 2013

"Skuggan" Novell från 2010


Här har jag skrivit en novell som heter "Skuggan" och den handlar om två systrar. Jag har skrivit den i jag-perspektiv, tyckte att det var spännande att gå riktigt nära den ena systern. Den handlar om två fiktiva systrar, den är alltså inte sann men kanske sannolik. Kommentera gärna!

Skuggan

Jag sitter ensam. I mitt kök. Som doftar av stekt lök, pannbiff och kokt potatis. På min tallrik ligger maten fint upplagd, en klick med lingon pryder tallriken och är egentligen det enda jag gillar av det som finns på tallriken. Du har precis gått. Du har stått här, i mitt kök, och lagat maten. Du ringde mig tidigt på morgonen och frågade om du fick komma över, sa att du kunde ta med dig mat så att vi kunde laga tillsammans, sa att du ville prata. Och jag sa ja, för jag kunde inte komma på något skäl att säga nej. Så las luren på. Jag ångrade mig nästan direkt och kunde inte förstå hur jag tänkte.
Jag gick fram till köksfönstret, ställde mig nära så att koftan nuddade pelargonerna som genast gav ifrån sig sin doft och skänkte mig lugn och ro, för doften av pelargoner den får mig att tänka på Astrid med pelargonerna och gitarren. Det var hon som lärde mig att spela, hon bodde i huset mitt emot skolan och hon arbetade i musikaffären i stan. Jag hade sparat till en gitarr men kunde ännu inte spela. Mina besök i musikaffären hade varit många så Astrid kände till min längtan och jag tror att hon blev lika glad som jag när pengarna äntligen räckte. Astrid bjöd hem mig och lärde mig grunderna, varje tisdag efter skolan och ibland ytterligare någon dag i veckan.
Jag tittar ner på pelargonen som skjuter nya skott, som om den vill visa hur glad den är för omplanteringen, större kruka och näringsrik jord. Jag trycker ansiktet mot fönstret, vilar pannan och stirrar ut. Hur kunde jag säga ja. Varför ringde du? Hur kan jag förbereda mig för din ankomst? Jag hinner tänka mycket innan du kommer, vi har inte setts på fyra år, det har inte blivit av. Varför, funderar jag medan jag går ut ur köket och in till sovrummet, varför ringer du nu.
I min värld tillhör du något som varit, något jag vill lämna bakom mig för det påminner mig om hur liten min värld var. Det var en tid då vi var små men ändå på väg att bli stora, men du var alltid större och jag hann aldrig fram med mina ord innan dina tog över. När jag lämnade Sverige för att studera i Danmark märkte jag hur mina få ord på danska tog mig längre än vad mitt modersmål någonsin hade gjort. Det var både en glädje och en sorg. Hela min studietid där fortsatte jag med gitarrspelandet men nu hände något, det var något som förändrades när mina ord vägde tyngre.
Jag öppnar garderoben och funderar på om jag ska ta på mig det som jag brukade ha när vi hade kontakt senast, som för att göra det lättare för dig, eller om jag ska visa dig redan i hur jag klär mig att jag inte är densamma, att hur du än försöker nagla fast mig i ett fack så går det inte, hur en ständig förändring gör att vi, alltså inte bara jag utan även du förändras. Jag hinner precis få på mig den gamla blommiga målarrocken, den som tant Tyra alltid hade när hon städade hos oss, innan du ringer på dörren. I min iver att sopa igen spåren av mitt nuvarande jag råkar jag välta omkull blomvasen med tulpaner som står på sängbordet, vatten, blommor och vas åker i golvet. Men jag är i rocken nu och intar min gamla roll, så det får ligga kvar på golvet i en salig röra av trasigt glas, utspridda tulpaner och en stor pöl med vatten.
Jag plockar ner gitarren och har den i min hand när jag öppnar. Du är mild i tonerna. Rösten, färgerna, rörelserna, ordvalet. Så genomtänkt, och omtänksam. Redo att göra ett handtag om det behövs. Din doft av någon sval exklusiv parfym kommer först in i hallen, sedan du och din röst, "hur har du det", säger du och ställer samtidigt ner påsen från Ica med matvaror. En lång halsduk som du lindat runt halsen virar du av och fortsätter sedan med kappan som är dubbelknäppt, "fint", säger jag och studerar dina anletsdrag för att se om du är mest lik mamma eller pappa. Ditt ansikte är öppet men du möter mig inte med blicken utan donar med kappan och halsduken, du pratar med en andfåddhet som om du småsprungit uppför trapporna. När kappan åkt av ser jag att du också har klätt dig som du brukar, beiget, stilitgt och enkelt. Jag tänker hela tiden att jag ska välkomna dig och fråga om du vill ha något att dricka men du har så mycket att säga, dina ord kommer i en strid ström och jag ska precis formulera frågan och lägga den på tungan när du avbryter ditt eget ordflöde och säger "jag måste bara ha ett glas vatten, har du glasen i skåpet ovanför diskbänken", innan jag hunnit svara är du ute i köket, har placerat matkassen på diskbänken, hittat skåpet och fyllt upp ett glas vatten. "Du kanske också är törstig", säger du och räcker mig ett glas som jag lydigt tar emot och dricker upp. Det kalla vattnet rinner genom min strupe, jag blundar och känslan av kyla i strupen kastar mig tillbaka till Astrid igen, hjärtat slår långsammare och jag återfår mark under fötterna, "du är en guldgruva", brukade hon säga till mig när jag kom springande upp för trapporna från skolan med andan i halsen och tårarna strömmande längs kinderna. Och just nu litar jag på Astrids bild av mig själv, jag gräver och gräver och upptäcker en guldfyndighet.
Du donar i köket, plockar upp matvarorna och jag ser till min oro att du köpt köttfärs, jag som inte ätit kött på femton år och det har jag väl berättat för dig, men just nu kan jag inte säga det, för du stökar och fixar och jag ser på din rygg att du vill rädda mig men jag blir bara rädd för dig. Så kommer de tunga orden fram och du frågar mig varför jag ger mig ut för att vara svag när jag är stark. Du säger det medan du skalar den gula löken som du sedan river, tänk du göra precis som Tyra. Jag sitter vid köksbordet och ser på din rygg och undrar hur du har gjort för att komma fram till att jag är stark, och jag undrar om du tänker att jag är starkare än andra eller hur du menar. Men ur mig kommer inget av det, istället fortsätter du "det känns som om du har lurat mig, jag har fått svälla ut i en storasysterroll. Ta stötarna".
Jag försöker lägga bitarna på plats, alla bitar som nu slungas runt i din ordcentrifug och jag gör min bild rörig. Det enda jag får fram är att jag tycker att du tagit den platsen. Du vänder dig om mot mig, med stekspaden i högsta hugg i den ena handen och pressar ihop läpparna så att orden vasst väsande lämnar dina läppar "Nej! Det gjorde att du slapp. Jag hjälpte till i kök och med städning, du spelade gitarr och var liten och ömtålig." Du vänder dig om och fortsätter med pannbiffarna som nu sprider sin doft i köket så att jag reser mig och öppnar fönstret för att släppa ut den smörosande köttdoften. Glipan är inte stor men i allt som rör sig i mig glömmer jag fönsterspärren och den omplanterade pelargonen åker i golvet med en smäll när vinden får fatt i fönstret. Du hoppar till av ljudet som fortplantar sig och ringer i luften när krukan träffar golvet. "Vem sa egentligen att jag var liten och ömtålig. Att spela musik var ett sätt att ta plats, höras, så tycker jag." Min röst låter sprucken och jag lutar mig ner för att plocka upp pelargonen men du är redan framme med borste och skyffel, sopar upp min pelargon och trycker ner allt i plastpåsen som nyss burit hem matvaror från affären. Jag höjer handen som för att hejda dig men du ser inte och mina ord börjar sina allt mer, jag lyfter upp gitarren i knät och spelar tyst på strängarna. "Egentligen var det inte förrän vi var vuxna som vi började prata med varandra. Vi var båda ganska ensamma. Eller?"
Jag låter handen vila på strängarna och undrar vad du menar, hur du kan få det till att vi pratar med varandra. "Ja, det fanns ett avstånd mellan oss. Jag trodde nog att du ville ha det så, att jag var för liten för att vara intressant", mitt svar kommer medan du gör klart de sista pannbiffarna, häller av potatisen och plockar fram en tallrik. Du lägger upp maten med omsorg, två biffar, tre potatisar, en klick lingon och så ringlar du sky över biffarna. En tallrik. Vad menar du, ska jag sitta här ensam och äta den mat som du vill ha och som du lagat i mitt kök utan att fråga om jag ens äter pannbiff. Ditt svar kommer farande som en pil, snabbt och vasst "varför fann du dig i det". Jag släpper gitarren och du häller upp ett glas mjölk.
Vi ser inte på varandra, vi rör oss bredvid varandra och värdeladdar orden helt olika. Mitt favoritord är skugga, jag tycker om att vistas där och jag minns en gång när vi var små då jag frågade dig vilket favoritord du hade. Du tyckte frågan var konstig, kanske sa du att jag var barnslig. Jag känner mig angripen av dig, som om dina ord är pilspetsar som sätter sig i mitt mjuka kött och täpper till men om jag börjar dra ut pilarna då kommer det att bli sår som blöder."Varför vill du prata med mig nu och inte då? Varför frågar du mig nu?" jag hör att min röst har gått upp en oktav, av ilskan som pyr inombords, ilskan över ditt sätt att ringa upp mig och komma hit och laga mat och ställa alla frågor, ställa mig mot väggen. Du har satt dig mitt emot mig vid köksbordet, du ser på mig och säger "vi pratade ju inte med varann. Pucko! Faktiskt. Det har jag längtat efter att få säga till dig länge.Rensa luften. Det skulle vi ha gjort då. Kivat. Bråkat. Men det fick man inte". Medan du har pratat har jag rest på mig, jag går in med gitarren i sovrummet och låter dig sitta kvar vid köksbordet. Jag går in i sovrummet för att hitta ett andningshål, för att se hur mitt liv ser ut nu; utan dig och utan mamma och utan pappa. Jag lägger gitarren på sängen, plockar upp tulpanerna som jag välte ut, slänger dem i soporna och hämtar borste och skyffel och städar upp glas och skräp.
Du sitter kvar på köksstolen och ropar " ska du inte ha maten som jag har lagat åt dig". Jag är färdig i sovrummet och går tillbaka till köket " nej, tack, jag äter inte kött och dricker inte mjölk. Du har verkligen rätt, vi pratade inte med varandra och den vanan sitter i, du pratar till mig. Jag vet inte varför du tog på dig rollen att göra saker åt mig, och jag vet inte varför du söker upp mig nu. Det jag ser är att du gör precis likadant som då, du kommer in och tar över. Jag skulle önska att du går nu och låter mig ta ansvar för mig själv igen, det fungerar fint för mig". Dina anletsdrag har mjuknat och din röst är dämpad när du berättar att du bara ville ses för att det var så länge sedan och borde inte två systrar ha lite närmare kontakt. Du reser på dig långsamt och ber om ursäkt för pannbiffen, du vill städa undan den men jag hejdar dig och ber om ursäkt för att jag inte sa något innan du började laga maten. Så står vi där i hallen och ber varandra om ursäkt ett par gånger till, jag ser att du är ledsen men anar också en lättnad i dina ögon. Du går och jag återvänder till köket. Så skönt det är att sitta ensam vid sitt köksbord.

2 kommentarer:

  1. Den novellen kan nog flera skriva under på att den känns igen. Jag kunde absolut känna doften av stekta biffar och även lukten från dina kära pelargoner. ska bli så kul att få skriva ihop med dig för jag tror att jag kommer med på din kurs i höst på "gamla" skeppsholmen.
    Maj kramar på dig.
    Kristina Alfonsius

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt att du upplever igenkänning! Och känner dofterna. Ja, vi får hoppas att vi ses på Skeppsholmen i höst igen.
      /Alva Uddenberg

      Radera