fredag 12 maj 2017

Det gråa, så många nyanser men ändå grått

Silvergrå är fasaden på den timrade stugan, ljusgrå är himlen som ligger över stugan, askgrå är kvinnan som föder en flicka och som föder alla de andra flickorna i längtan efter en pojke.

Vindilen drar genom luften, osynliga silvergrå spikar slår mot kinden, det river och sliter i vinden och snön har ett yttersta skikt som är hårt och vasst. För lätta barnfötter bär skaren men när mamman med de långa kjolarna och den tunga barnafödande kroppen går över gärdet då brister ytan och hon trampar djupa spår i snön. Döttrarna skuttar efter och leker att spåren är öar och allt det andra hav med odjur med vassa tänder. Nu skenar hästarna i hagen och den tunga kvinnokroppen stannar upp i sin rörelse som om hon grips av en frusen rädsla. Döttrarna ser sin mor men låter inget hindra dem från att fortsätta sin lek genom snön och över gärdet. Modern vandrar vidare utan att förstå vad som fick henne att stanna. Nu bryter solens ljus igenom de tjocka molntäcket och hennes blick blir klar och en fågel kvittrar till när de passerar björken som lövlös breder ut sina grenar i luften där vinden tar tag. Den tunga kvinnokroppen tar om stammen på björken, hon håller om den, lägger sin kind intill barken som är kall och len och gjord i tunna papperslika lager. Döttrarna skuttar efter sin mor. Så stannar de inför bilden av henne intill stammen, ser på varandra med blickar som undrar och finner en värme hos varandra, långsamt drar de sig närmare sin mor och när de är alldeles nära omfamnar de kjolarna som tungt hänger nerför kroppen. Flickornas armar håller om varsitt ben, de stadiga som vandrat långt och ständigt är i rörelse för alltid finns det något som behöver hämtas eller lagas, det finns alltid en punkt att lämna och en punkt att gå till. Stadigt håller flickorna sin mors ben, hon vrider på huvudet och blicken faller över hennes axel där ser hon sin ena flicka krama och gosa med näsan i kjoltyget, så vrider hon och ser åt andra hållet och även där ligger en näsa tätt intill och starka små armar håller om hennes lår. Moderskroppen tar ett ännu stadigare tag om björkstammen och låter all längtan stanna mellan det som är nu och det som varit.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar