Decemberskrivandet fortsätter...

Demeter väntade vid tunnelbanans sydgående tåg, mot Farsta, Skarpnäck och Hagsätra. Perrongen var blöt av snön som tagits in av passagerares kängor, där blötsnön fastnat under grova sulor, smälte ymnigt på perrongen; vatten, slaskigt och kyligt. Fukt, fukt. Vad visste Demeter. Vad såg hon här mer än vinterrockar, mössor, en och anna halsduk och vinterkängor som drog med sig snön. Tåget rullade in, Demeter tog ett steg fram, när dörrarna öppnades klev hon in och satte sig vid fönstret. Mitt emot Demeter satt Hubbe. Hon såg honom inte. Men han såg henne och visste direkt vem hon var, bara en annan hade ett sånt födelsemärke, brunt på vänstra kinden. Han lutade sig lite fram mot Demeter, mötte hennes blick, vattniga men tydligt blå ögon lyste mot honom. Hon såg honom, hon såg honom. I samma ögonblick som tåget bromsade in höjde Demeter sin högra hand och gav Hubbe en örfil. Rörelsen var som en båge, Demeter rörde sig snabbt ut ur tåget. Han hade fått det hon ville ge honom. Hon stirrade på sin högra hand, som om hon inte hängt med i vad som hänt. Men hon visste att det var han, ingen mer än han kunde ha så tydliga ärr på vänster kind, om man som Demeter visste att en mun en gång format ärret, bitit tag.