timmarna är sprängfyllda av ljus och längtan

Vandrar längs stigen. Han gör det varje morgon. En rutin, en vana, en ritual. Solen glänser mellan eklöven, det är juni och timmarna är sprängfyllda av ljus och längtan. På tillbakavägen går han förbi eken men denna morgon stannar han till och går fram till trädet som lyser i morgonens strålar. Han lägger handen mot barken och känner hur det sträva är varmt, han går ännu närmare och lägger kinden och ena sidan av ansiktet intill stammen. Just där har en kvist en gång suttit, en kvist som fallit bort och ett hål har bildats. En öppning att lägga örat mot. Han föreställer sig hur toner dansar in i hans örongång, och hör en svagt klingande melodi spelad av syrsor och annat som bor i eken. Ett andetag pustar luft in i hans öra och därefter hör han hur eken ber honom sätta sig intill stammen. Han glider ner med ryggen intill stammen och sätter sig mellan två trädrötter som sticker upp. Han finner det bekvämt, lutar huvudet mot stammen, blundar och lyssnar. “Min berättelse börjar för länge sedan, där du sitter har en gång en slagen hjälte suttit och en sörjande hjältinna, de hade det gemensamt att ingen annan visste. Ibland är människans lidande dolt. Nu har du lyssnat till mig. Det tackar jag för och skickar nu budet vidare; fråga med öppet sinne hur den du möter mår. Var beredd att lyssna och du blir rikligt belönad”. I samma stund som eken yttrat ordet belönad, öppnade han ögonen och en större tystnad än någonsin omgärdade honom. Han tog med sig det han hört och vandrade in mot staden.