Staden är fortfarande densamma, gatorna ligger kvar och husen står där ännu stadigt. Sofi vandrar runt och hoppas att hennes kropp ska hitta tillbaka till faster Elsa, hon som gav Sofi kramar och lät henne sitta i knät, hon som hade mintsmakande pastiller i en porslinsburk med lock på bordet i salongen, hon som tog fram de små kortlekarna och visade Sofi hur en kunde spela med sig själv, lägga patiens. Hon som sa till Sofi att männen de vill bara en sak, tänk efter vad vill du. Hon som rökte starka cigaretter, målade naglarna röda, hade körkort och bil och åkte ensam ner till södra Europa. Sofi tänker på Elsa, tänker på att hon var som syre, det gick alltid lättare att andas efter ett besök hos Elsa. I hennes lägenhet dracks det svart starkt kaffe medan cigaretterna låg och pyrde i sina askkoppar, teven stod på när någon viktig sportfinal var på gång. Gränserna var helt andra hemma hos Elsa. Hos henne kunde man få wienerbröd vilken dag som helst, dagsfärska och till lunch åt hon alltid filmjölk med lite gräddfil, mald ingefära och kanel. Elsa plockade ut vilka delar hon ville ha i sitt liv, hon skapade något eget, satte sina egna gränser och skrev poesi på kvällarna. Sofi älskade Elsa. Det var aldrig något annat än trygghet och värme, aldrig en ilsken ton, aldrig en irriterad min. Elsa var en människa som gjort sin inre resa lika omedvetet som hon medvetet valt att inte gifta sig. Hennes liv var som julafton, fullt av god mat, härliga paket och en känsla av att hon aldrig ville att det skulle ta slut. Hon ville leva. Helt igenom leva, nyfiket se ut varje morgon medan radionyheterna klingade i bakgrunden. Sofi tittade upp längs gatan och såg att det röda trähuset där Elsa bott målats om. Det var gult nu. Hon ställde sig på andra sidan gatan så att blicken skulle räcka för att ta in hela fasaden. Trähuset hade tre våningar och Elsa hade bott på hörnet högst upp, där fanns ett franskt fönster och balkongdörren stod på glänt, en tunn gardin fladdrade ut och svagt hörde Sofi en pianomelodi leta sig ner till gatan där hon stod. Det var tidig morgon. Det var söndag. Det var mycket länge sen som hon stått här. Sofi kan inte låta bli att gå fram och känna på dörrhandtaget och kika in genom portens fönster. Det är sig likt därinne. Inombords ligger bitarna på plats, kroppen är påfylld av det särskilda elixir som bara Elsas närvaro kan skapa. Hon vänder sig om och går gatan ner, hon vet att tiden har passerat decennier sedan hon och Elsa satt vid salongsbordet och la patiens ändå skapar de inre bilderna det som Sofi behöver just nu. En egen plats. Ensamheten behöver en plats där hon kan känna igen sig, där hon kan vara tillsammans med sig själv, sina tankar och sina minnen. Utanför Elsas hus vibrera luften av den kyla som blåst in under natten, hon drar upp mössan ur fickan och sätter på sig den, drar halsduken ett extra varv och bestämmer sig för att den här dagen vänder det, nu kommer livet att öppna sig för henne, nu känner hon sig trygg och älskad och med den blicken tänker hon möta världen. Det blir inte bättre än så här. Det här är det bästa, det är Sofis julafton som just har börjat och hon vill att den aldrig tar slut.
