Jag läser, bläddrar, läser vidare, går tillbaka, läser om, stannar upp, blundar och ser bilder av människor på en plats där de är födda fördrivas därifrån av lismande leenden och vassa nyvässade pennor. Det skär, skriker, bokstäverna på pappret studsar upp och jag värjer min blick för jag vill inte läsa vidare ändå läser jag vidare och möter skam. Min egen skam ligger i den skamfyllda blicken som det hårda blixtrande ljuset väcker hos pojken som avklädd blir fotograferad. Det är inte begripligt. Ändå förstår jag att detta epos är fyllt med den sanning som dolts för länge, som skyfflats undan, som inte fått ta plats. Det är berättelsen om människor som lever nära nära sig själva och naturen. Människor som vet att den inre platsen har sina rötter i den jord, den mark, den moder som en gång fick dem att växa. Ædnan. Marken. Jorden.
Läs den, Linnea Axelssons diktepos Ædnan!
