snön ger mersmak

så faller äntligen snön, stora flingor svävar ner mot marken i ett makligt och bestämt tempo och tystnaden som blir, dov och dämpad
ljuset som blir starkare och vitt
barnet som sätter sig i pulkan, frågar om det nya - snö, ännu ett ord att lära känna
kallt, mjukt
ibland ännu kallare och hårt
skare, som kan vara vass - en bild dyker upp:
sjuåringsbenen står på skidorna i backen, knäna raka, mammans röst ropar: böj på knäna, men sjuåringsbenen är snabba och farten är redan för hög, så glider skidorna ihop och benen snor sig om varandra och sjuåring landar med ansiktet först, händer sitter snodda i stavarna och tårarna bränner kinden som torr blivit röd av kylan och skaren river
sjuåringsbenen kommer på fötter och mammans röst är mjuk och varm som famnen
vi har grävt en ficka i snön där fällen ligger
chokladen ångar och vi vänder ansiktena mot solen

tungt att andas utan orden

vänder på mig
känner muskelns spänning och drar samman stämbanden
snörper
orden kommer farande i tanken men vill inte hitta ut
när jag skriver dem blir de bara till svarta bokstäver på rad
betydelselösa
utan mening
jag vill att de ska lyfta
flyga upp och landa
i bilder som gör smärtan synlig så att jag förstår
förstår
hur värdefullt livet är