tisdag 31 mars 2020

OBS! Tollare folkhögskola ställer in alla sina sommarkurser så även "Kreativt skrivande 15-18 juni"

Hej!
Idag tog jag emot det tråkiga beskedet att Tollare folkhögskola ställer in alla sommarkurser 2020.
Det innebär att Kreativt skrivande 15-18 juni inte blir av i år.

Min förhoppning är att kunna erbjuda ett alternativ till den kursen i egen regi.
Självklart är att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer.
Jag återkommer så snart formen för detta är färdig.

Fortfarande kan detta bli verklighet:
Junigrönska, solglitter och skrivande.
Under kursen kommer vi att göra både kortare och längre skrivövningar.
Inspiration finner vi i andra konstnärliga uttryck och i den natur vi har runt oss.
Välkommen!

För mer information och intresseanmälan mejla: alva.uddenberg@gmail.com



torsdag 19 mars 2020

Om ett par dagar skulle du ha fyllt 100


Din rygg. Dina starka ben. Din kropp. Den är liten och seg. Förkläde alltid. Kjolen som bryter av och visar det vackraste av benen. Din rytm vid köksbänken. Du rör dig vant mellan kastruller, skärbrädor, kryddburkar, potatisskalare, kylskåp, smörbyttan som står i skåpet där alla kakorna finns. Smöret som alltid är varmt och mjukt.
Du. Sätter dig vid köksbordet, drar undan gardinen, kikar ut på bilen som passerar och vet vem som kört förbi och vart den är på väg. För du vet. Sällan möter jag tvivel från dig. En gång har jag sett dig gråta. Många gånger har jag känt din irritation, som en tydlig gräns för vad som hör hemma här och inte. Dina händer är små, dina naglar ljust rosa. Korta naglar, som trummar mot köksbordets yta. Jag saknar dig. Saknar.
Din famn växte jag ur snabbt. Tror att vi alla gjorde det. Din litenhet. Ändå höll du oss, bar oss i ditt hjärta med maten du lagade, outtröttliga ben som stod upp och lagade all den där maten. Faten som skickades runt, finporslinet och klirret med bestick. Tystnaden när dina smaker mötte våra gomar. Såg vi nånsin dig.
Jag mötte dig ibland i mellanrummet. Innan maten lagades. Innan finporslinet var dukat. Du var då en flicka. Din kropp nätt och dina ögon pigga. I trädgården vilade du med benen i ett annat aktivt läge. Hukade. Planterade. Radade upp blomma intill blomma och drog upp ogräset som växte mellan. Inget tvivel. Du satte en gräns och lät den vara din ledstjärna och ge dig en glittrande kant som tydligt pekade ut riktningen.
Jag famnar dig. Nu. Tar upp minnesbilder av dig och placerar dem i en ordning för att försöka få fatt i hela dig. Igen. Aldrig drömde jag då om att världen kunde snurra utan dig. Avståndet mellan oss har växt. Men inom mig närmar jag mig och känner att du har aldrig kommit mig så nära som nu. Viskande letar jag efter den gen som är din i mig, väcker den till liv och ger den näring för att kunna förändra det som behöver ruckas på.
Balans och oro letar efter varandra. Kanske var din köksbänk en balansbräda som du skickligt manövrerade och visste precis vad som behövdes, spisen på mitten och på var sida om den skapade du det som sen gav oss andra näring, som fick nyfikenheten att växa. 

söndag 15 mars 2020

En berättelse: I barnögons höjd

I barnögons höjd fanns oändligt många prydnadssaker att ta in hemma hos den gamla släktingen. Hon minns hur mamma i hissen på vägen upp nöp henne i kinderna för att hon skulle se rosig och frisk ut. Samma replik sa mamma varje gång, “så här gjorde min mamma på mig när jag var liten, för att jag inte skulle se för blek ut”. Hon minns att hon aldrig riktigt kunde förstå vad mamma menade i hissen, det var som om mamman glömde vem hon var och blev någon annan. Hon var ett friskt barn med rosiga kinder, lite mullig och älskade att springa, klättra, hoppa och röra på sig. Hon var nästan alltid för varm och vägrade både mössa och vantar. 
Men stunden i hissen var kort och hon visste att när hon kom upp skulle den där doften av varmt smör finnas innanför den gamlas dörr. Småkakor. Många sorter på ett fat i tre våningar. I hallen var det trångt, många vuxna som försökte hänga av sig samtidigt, hon smet in mellan de vuxna stora kropparna, smet in i den gamlas famn och drog in doften av hennes andedräkt, hon älskade värmen och mjukheten i hennes hud, kinderna snuddade vid varandra och hon visste att här, i den gamlas hem, här fick hon vara som hon var. 
Den gamla tog hennes hand, och ledde in henne i rummet, finrummet. Där var det dukat med kaffekoppar och fat, guldkant och rosa blommor. Doften av kaffe spred sig när den gamla serverade en kopp till henne, hon tog socker och fyllde koppen till bredden med grädde. Av kakorna tog hon en av varje och la dem i en ordning som passade att äta dem i, chokladsnitten sist. Den gamla såg på henne, lugna blå ögon som tog in henne, höll om henne med blicken. Hon sörplade kaffe, doppade och njöt. 
De vuxna rörde sig runt i den lilla lägenheten, i små klungor, och småpratade med varandra. Då och då vändes en blick mot henne i den klungan som mamma var med i, de log när de såg henne och fortsatte prata. Mammas kusin la alltid huvudet på sne och log mot henne. Det kunde hon inte heller förstå, det där med att lägga huvudet på sne, varför gjorde hon så. 
När kakorna var uppätna reste hon sig upp, fångade den gamlas blick, fick en nick till svar. De visste båda vad hon ville göra nu, en tyst överenskommelse, hon visste att hon fick men frågade ändå alltid sådär med blicken. I den gamlas sovrum fanns en möbel med flera speglar, på en liten hylla långt ner fanns ett träskrin och intill spegelmöbeln en liten fotpall. Hon tog fram pallen och satte sig på den, tog skrinet, drog handen över locket, som var målat med ett landskapsmotiv, lackat och lent att ta på. Hon öppnade och i skrinet fanns mängder av vykort från Nice, Paris, Rom, Lissabon, Brügge, Amsterdam, Köpenhamn, London, Bristol. Hon bläddrade, stannade upp vid ett som det stod Cannes på, sjönk in i bildens strandpromenad. På baksidan fanns hälsningar som hon inte kunde läsa. Snirkliga bokstäver bredde ut sig över kortet, frimärken och stämplar prydde också. Hon fantiserade om spännande äventyr och varma stränder. Hon doftade på korten, som legat i lådan länge. Sorlet från rummet intill vaggade in henne i en egen värld. 

torsdag 5 mars 2020

Poesi och uttryckande konstterapi


Väven

guldglittrande
ord lägger sig på rad
mellan oss 

en navelsträng  
näring 
syresättning

i mötet med världen blåser luft in
jag väver en tunn silvertråd
följer

färdas fritt
fylld av minnen
guldglittrande

Poemet skrev jag utifrån tanken om den väv som var och en av oss väver; våra liv som blir till i det som sker mellan människor, mellan människan och konstuttrycken, mellan människan och världen. Betydelsen av det relationella.

Jag är diplomerad uttryckande konstterapeut (grundläggande utbildning i psykoterapi) och erbjuder uttryckande konstterapi - en väg till självutveckling via samtal och olika konstnärliga uttryck. Dessutom erbjuder jag vägledning i kreativt skrivande med lång erfarenhet
som skrivarlärare på folkhögskola och filosofie magisterexamen i litteraturvetenskap.

Uttryckande konstterapi och kreativt skrivande är ett utforskande av världen, både den inre och den yttre. Som terapeut är jag med på din inre resa och tillsamman utforskar vi både vad du bär med dig och vart du är på väg. I det kreativa skrivandet vägleder jag dig i texten och i ditt skrivande och den värld som formas i din text genom ditt språk.

Jag har utrymme att ta emot nya klienter i uttryckande konstterapi.
Välkommen att höra av dig till mig!
/Alva Uddenberg
alva.uddenberg@gmail.com
070 433 70 14

Sedan september 2019 är jag en del av reTreats-Svedmyra där jag tar emot klienter.