fredag 10 juli 2020

Utrymme att ta emot nya klienter i uttryckande konstterapi - varmt välkommen!

Var är du? Vart är du på väg? Vad bär du med dig?
Vill du utforska dig själv och ditt liv?

Jag heter Alva Uddenberg och är diplomerad uttryckande konstterapeut (grundläggande utbildning i psykoterapi). Jag har utrymme att ta emot nya klienter i uttryckande konstterapi. 
Varje session tar sin utgångspunkt i samtalet och vad som är aktuellt för dig att arbeta med, de olika konstnärliga uttrycken blir sedan ett sätt att fördjupa och närma sig det mest angelägna. 
Vi träffas 3 gånger för inledande samtal för att se vad du behöver arbeta med och kommer sen överens om hur många tillfällen terapin ska omfatta. 
Med uttryckande konstterapi utforskar du dig själv och din livsväg med hjälp av de konstnärliga uttrycken; bild, dans, rörelse, poesi, drama, musik och berättande. 

I den uttryckande konsten skapar olika konstnärliga uttryck tillsammans ett större livsutrymme och livet blir mer meningsfullt. 

Jag har min mottagning i Hökarängen.

Varmt välkommen att höra av dig till mig!
/Alva Uddenberg
070 433 70 14
alva.uddenberg@gmail.com



Dikt: Vi går på en stig

Vi går på en stig 

där växer blåbär

i en skog lika stor som den är gammal; evigheten

där insekterna väcks till liv om och om igen; oändligheten

ovan jord växer tallen rak och hög

den väntar på vindens viskande toner.

Mitt på stigen står en människa; jag

när berget växer fram ur marken

en höjd, 

vi går uppför 

där står du på en sten.


Vid kvällstid

när magen är fullmatad av blåbär,

hjärtat fyllt av skogens lummiga grönska,

står det ett bord vid utsiktspunkten;

vem bar hit det

frågar du.


Ditt ansikte är stramt och blicken mjuk

och det ser ut 

som om du kunde se 

framför dig 

någon, 

väldigt stark bära bordet 

medan du undrar

försöker förstå

hur

och om

det är möjligt

att en människa kan bära så tungt så länge.


Så nickar du

och ler.



onsdag 1 juli 2020

En ö; mitt hörn av världen

Båten tog oss över till ön, det är en varm förmiddag i slutet av juni, grusvägen dammar. Där ser jag oss gå, du är nu 1 och 53 lång och bär din lila ryggsäck fylld med både kapitelböcker, mjukdjuret och pyssel. Vi är på väg till stugan på ön. Landskapet grönskar och det frodiga möter hettan. Framme vid granskogen går vi genom myggornas värld och strålarna blinkar till mellan grenarna. Så skymtar sjön och husknuten. Vi är framme vid stugan som ligger mitt i det gröna med ansiktet mot sjön där fåglar bor.


Vi hittar nyckeln på sin plats i förrådet och träder in i stugan som någon annan möblerat med sitt liv. Vår packning står lutad mot köksskåpen medan vi går runt och provligger sängar och öppnar dörrar. Nyfiket letar du efter din plats och landar i en säng där det går att möta sig själv med fönster åt tre håll. Ett hörn av världen, ett eget hörn, en plats att vara på. Vi sover här. Vi badar här. Vi äter och pratar och vandrar. Du är min dotter och jag ser dig plocka blommorna; gula, lila, rosa, blåa, vita. Du frågar om namnen på växterna. Jag benämner dem och du upprepar. Du är tolv år. Du är mitt barn och jag går bredvid lyssnande och glad. Världen kan upptäckas här, ett hörn av det stora som vi också är en del av.


Du vaknar sent nästa morgon; sätter dig upp med nästäppa och tovigt hår. Jag känner mig också trött och har somnat om flera gånger. Men nu går vi upp och äter frukost. Första morgonen i stugan hittar vi inte riktigt hem i oss själva. Det pågår ett arbete att förstå var jag är. Går ner till bryggan och där simmar små fiskar runt och rör sig i stim. En tärna dyker men blir utan byte cirkulerar längre bort till en annan vik för fångst.


En kväll går vi till Båken. Den ligger på en höjd och vi tar trapporna i snabb takt för nu går solen ner och vi vill se den ligga där på horisontens kam och lysa röd. Ditt motstånd mot promenaden mjuknar och du vänder dig mot mig och säger tack mamma att du tog mig hit. Sen höjer du kameran och tar bilder av den eldfärgade solen som rullar ner bortom horisonten men som ännu skiner på oss, på Båken, på tallarna och gör himlen rosa. Ålands hav blir en pastellmålning under himlen den här kvällen. Skären ligger som längtansfulla platser av frid, stilla, stilla är havet och vi sätter oss intill varandra på klippan och ser hur solen försvinner. Det är den tiden när natten aldrig blir mörk, ett skymningsland breder ut sig och vi tar en annan väg ner från berget och vänder hemåt.


Stugan har blivit hem. Vi sover gott och lyssnar till tystnaden. Jag packar matsäck. Oliver, tomater, sallad, vatten. Så vandrar vi längre söderut med handdukar och baddräkt. Grusvägen har skuggiga ställen där vi stannar och dricker. Solen är åter högt på himlen och vi letar oss fram till en strand med sand, småfisk i stim och släta klippor. Segelbåtar på väg ut mot Ålands hav. Värmen rinner av oss när vi badar i det friska. Simmar och dyker. Sen sitter vi på klippan och äter sallad, småpratar och tystnar tillsammans. Klippan är varm och jag lägger mig ner för att ta in dofterna av salt, vatten, sol och värme.


När vi promenerar hem har vi läst och badat i flera timmar. I dikeskanten växer förgätmigej och du som jag beundrar den lilla blommans söthet. Gulliga ljusblå små. Vi kommer till en vägkrök och jag förnimmer min barndom, dofterna som slår upp från den fuktiga marken tar mig tillbaka till en annan ö och en annan tid. Jag berättar det för dig och kanske förstår vi båda just då hur nära vi står varandra i det ögonblicket när mitt minne tar form och blir en tråd i den livsväv som är din och kommer att vara ett minne för dig. 

Du håller om mig, dina kramar är så mjuka, så som barn kramar sin mor. Jag är din mor och du vänder dig till mig. Dina bröder finns också i kramarna. Mina barn, tre barn, finns som kroppsliga förnimmelser. Kroppens minnen träder fram och längtan efter den närheten som funnits blir ibland oöverstiglig. Så vänder jag om och ler istället över att bära på minnen av den närheten. Tänk att mitt hörn av världen är just det här; att vara mor till tre barn som jag fått dela och får dela så mycket med.