Snön vit över ett land som fryser,
en rymdfarkost skjuts iväg från det frusna mot det svarta där stjärnor blinkar
tindrar i barnögon som ser rörelsen över himlavalvet
Den väg som är befolkad har sprickor i asfalten:
strimmor av ljus speglar sig i det svarta och blir till silvertrådar mot himlen
i kvällningen sluter sig blommorna i dikesrenen och inväntar en ny dag
Då lyfter korpen från talltoppen och flyger i cirklar ljudlöst över urskogen
skeppet har lämnat sin hamn och far ut på oändliga vatten
barnhanden skjuter ifrån hukande intill vattenpölen
Vi vandrar åter mot vinterns vita
löper med fötter över nedfallna löv runt viken som bär ett stormigt hav
Nu skär en sång genom molnen, en stämma ropar
Regndroppar slår mot vindrutetorkare, mörkret bryts av strålkastaren
Vi letar oss fram i käglan och anar vad som finns bortom kröken
En ensam vandrare drar fram, letar härbärge för natten
ruttnad frukt sprider sin lukt från trädgårdar
i en blåsig port finns ett ledigt hörn
Månens rundning lyser starkt på natthimlen.
