Natten till julafton; Skymningsglöd

Hela dagen har jag gått med ett ord sjungande i mina tankar; skymningsglöd. Det började med en bild. Ett fotografi från sommarens solnedgång, den kvällen då kanten mellan himmel och hav var glödande. Jag fick se bilden och ordet la sig där, i mina tankar la det sig: skymningsglöd. 

Vad är det som glöder? Mitt i den mörkaste tiden, vad glöder i dig, vad glöder i mig? Det bor en längtan i mitt hjärta. Den har med närhet att göra. Den har med avstånd att göra. Den har med pandemin att göra. Jag vill ta i hand, jag vill omfamna och omfamnas. Någon säger att ett hej räcker långt, att en mötande blick gör skillnad och att höra din röst ändå minskar avståndet. 

Men det är svårt. Huden ropar efter beröring. Jag längtar efter doften som finns i kramen, känslan i kinden när våra snuddar vid varandra, musklernas spänning i handen när vi hälsar. Hela dagen har jag gått med ett ord sjungande i mina tankar; skymningsglöd.

GOD JUL!

önskar

Alva

8 december; det vita lägger sig över slätten

 

Jag ligger i bäddsoffan som doftar av nya täcken och kuddar med rena lakan och örngott. En bestämd klocka tickar taktfast. Jag kliver ur sängen och hör hur nattens snö isolerar så att bilarna som kör förbi på byvägen knappt hörs idag. Det är två dagar kvar till jul. Jag kom till farmor och farfar igår, med tåg. Farfar hämtade med Opeln. Nu tittar jag ut genom fönstret och ser hur sakta snöflingorna dalar. Det vita lägger sig över slätten. Så känner jag hur nattlinnet drar sig längs benet, tittar ner och får se katten som nu vänder upp sitt huvud mot mig och jamar, stryker sig mot benet. Jag lyfter upp katten och går tillbaka till sängen. Katten har smitit in genom dörrspringan, nu smiter kaffedoften in samma väg. Jag blir sugen på frukost och hör hur farmor rör sig nere i köket. Kliver i tofflorna och drar den varma tröjan över huvudet och njuter av att långsamt ta mig ner för trappan, katten kommer springande förbi. Kaffedoften är starkare och jag hör hur det fräser från stekpannan, farmor steker köttbullar. Hon har alltid nåt på gång, särskilt inför julen. Mitt gomorron möts av hennes blick när hon vänder sig om och ser på mig, jag är längre än hon, det gick fort att växa om farmor. Hon har dukat fram kopp och fat och jag ser att både hon och farfar lämnat sina koppar, de tar en kaffetår med mig, nu när jag vaknat. I brödkorgen ligger farmors brödkakor, underbara att hålla i och dofta på, rågsikt och så smöret som jag brer, tjockt lager och så osten, den lagrade julosten som smular sig lite men som upptar hela gommen med smak, sälta och syrlighet. Kaffet blandar sig fint med den där osten, smöret och brödet. I min kropp infinner sig lugn och jag vill inte vara någon annanstans än just här, i farmor och farfars kök, ett par dagar före jul.

7 december; blir sinnena spunna som en värld omkring oss

 

Jag tänker på spindeln som metodiskt och säkert spinner sitt nät. Vi sitter på insidan och spindeln är på utsidan av fönstret. Där spinner den sitt nät, tråden som kommer ut ur spindelkroppen läggs på sin plats i nätet med hjälp av spindelns bakben, samtidigt som de andra benen håller spindeln i rätt riktning så att tråden landar där den ska landa, så spinns ett nät som är cirkelformat och när vi återvänder till fönstret framåt kvällen sitter spindel i mitten av nätet och bara väntar. Kanske sover den.

Nätet är bort dagen efter. Vad som hänt vet vi inte. Kanske är det vinden, kanske stormen som kommit på natten och dragit med sig både nät och spindel. Senare samma dag ser vi att spindeln hittat en ny plats att bygga nät, längre upp mot taket och där finns skydd för vinden. Jag undrar om spindelns nät med flit är skört för att det är för att fånga föda, inte en boplats utan en fälla. Och när maten är fångad, då drar den vidare till nästa ställe. Kanske.

Hursomhelst verkar spindlar veta vad de gör i världen, som om deras uppdrag aldrig sinar utan de går från plats till plats och spinner sina nät. Vackra skapelser som bildar nya mönster, solens ljus genom dem, regndroppar som fastnar i dem, förundran och glädje när en får syn på ett. Jag fångade ett med min kamera, ett spindellöst nät, kanske hade den spindeln gett sig av till nya marker eller bara tagit en tur runt sitt kvarter, ett hörn av världen. 

6 december; Jag speglar mig i ditt ansikte Persefone

 

Jag speglar mig i ditt ansikte Persefone,

det är det enda jag kan göra.

Låter blicken glida över ditt ansikte

memorerar dina konturer.

Du är min spegelbild.

Jag har ingen annan.

I dig ser jag mitt öde

förstår vad mitt kön gör med mig.

Jag blir ett byte, ett lovligt byte,

som förbytt av mannens blick

letar jag efter nya sätt att få honom att falla

för mig.

Ändå vill jag slå mig fri

jag vill kravla upp ur dödsriket

börja leva

alla årstiderna är också mina på jorden.

Fötterna trampar fram

det är fortfarande juni

gruset torkar ut mina fötter

som spricker av torkan mer än jorden

därunder finns ditt rike

du som härskar över mitt hjärta

möt mig här

mitt på dagen

mitt i solljuset.

5 december; en skalbagge från sommaren flög in

En skalbagge från sommaren flög in

landade på ett dagboksblad

konturerna av skölden skimrar i guldgrönt

alldeles blank nypolerad

av sommarmorgonens dagg.

På grusvägspromenaden i juli

är dikesrenen fylld av färger;

blåklockans violetta och hundkexens vita

ett smultrun lyser

jag letar mig in i din hand som är varm.

Två skimrande skalbaggar

landar på dagboksbladet

det var du och jag då.

 

4 december; jag sträcker mina armar runt dig

Ekstammen med rynkor

djupa som fåror 

i solbränd hy

visar årsringarnas yttre; barken

rötterna tränger djupt

kronan är vidsträckt.

På din mitt finns en utbuktning

som botten på utsidan av en skål

jag sträcker mina armar runt dig

lägger min mage intill din rundning

örat intill stammen

du flämtar till 

jag ser inte din mun men jag hör din röst

i djupet av mitt hjärta

ligger dina ord

på rad

bildar en mening sen urminnes tider

innehåller all världens visdom 

du träder ut i ljuset nu

molnen skingras 

solens strålar skär genom luften 

bryts mellan dina grenar 

alla dessa strålar 

genom mängden av grenar

all denna eks

erfarenhet

är jag tvungen att möta

likt humlan

som kryper sista biten in i sitt bo

närma mig varsamt

mitt liv.

3 december; jag fångar en idé

färger och liv fladdrar runt mig, ett moln av surrande idéer, jag fångar en och börjar skriva och sen lyssnar jag en stund och får fatt i en ny idé som jag fortsätter på, så skapas en text

ord som jag greppar och lägger ner på pappret som kanske en dag får kraft av vinden och flyger ut i världen så att jag får klara mig utan den texten medan världen tar emot den och låter den bli läst som en berättelse om kärlek, nåt annat kan jag inte tänka mig

när människor möts i ett rum och har gett sig själva i uppdrag att skriva då möts också deras smärtor och deras glädjor och rummet blir fyllt av liv som skrivs ner och tar form inför deras ögon, ett minne blir en fjäril som fladdrar iväg och ut i den värld som undrar vad sker därinne

2 december; dofterna, lukterna - jag letar i mitt minne efter en doft att skriva om

I trappan upp till Märta som bodde rakt över vägen från min farmor och farfar, i hennes trapp doftade det varmt smör. Märta bakade småkakor. Värmen från ugnen stannade kvar i köket. Hon bodde i huset som varit mejeri, som nu var nerlagt. En trappa upp fortsatte hon att baka sina kakor och jag besökte henne och fick smaka. Sällan såg jag henne utomhus. Hon hade en trädgård. Huset såg så stängt ut och ganska ofta undrade jag om hon var där. Men hon var där.

Som vuxen kan jag undra vad hon gjorde och varför hon stängde in sig. Hennes man dog före henne. Han fick motorstopp på järnvägsövergången just när ett tåg kom. Hans liv slutade dramatiskt. Kanske var det stoppet lika dramatiskt som den dagen han beslöt sig för att bomma igen mejeriet och sluta med det som hade varit hans uppgift i byn. Kanske påverkade det Märta också, kanske handlade hennes instängdhet om förlusten av mejeriet.

Jag ser hur hon sitter vid köksfönstret, en trappa upp, och ser ut på grusvägen där det då och då passerar en bil eller en cykel. Jag känner hur perstorpsplattan på bordet bär hennes underarmar som vilar där. Jag ser hur hennes kropp är stadig och smidig och trött. Som om den slitit sig fram till detta bord och detta fönster ett helt liv. Blicken söker längs vägen men ingen som hon väntar kommer gående. Barnen återvänder inte på besök. Varför? Kakorna som hon bakar - vem äter dem nu?

Ibland tänker jag att hon fortfarande bor däruppe och att hennes finrum fortfarande andas den kyla som ett rum som ingen använder får. Dofterna hos henne var varma och kalla. Hon själv hade en beige ton över sig, det var lockarna i håret som gjorde Märta och sen hennes leende ögon. Det fanns något i blicken som gjorde mig trygg, jag visste att hon var snäll och att hon inte ville ha något av mig, hon bjöd på sina kakor men sa inget om sitt liv.

Jag undrar vem hon var? Hur hade just hon blivit en som bodde där och stängde in sig med sina småkakor? När jag var barn ropade min farmor på mig att komma, då kände jag alltid en lättnad för hemma hos farmor och farfar var det mer liv, människor kom och gick hela tiden.

1 december; vissa spår är djupare än andra

En omsorg, den som måste till för att upprepa världen. Dag ut och dag in vaknar jag, vaknar du. Vi vaknar men vi är på olika platser. Jag är på en plats där det ligger en öppen horisont framför mig, landskapet är kargt och jag kallar det för mitt arkaiska landskap, uråldrigt och länge har jag vandrat där, sen jag föddes och det var mycket länge sedan.

Du är på exilens rand, du flyttade som barn med din familj från en kontinent till en annan, ni flydde och du hamnade på exilens rand. Jag avundas dig inte. Jag tänker att barn ska inte växa upp med den erfarenheten. Ändå sker det överallt och hela tiden i vår värld.

När jag var barn flyttade vi till en annan kontinent men vi flyttade hem igen. Jag tog med mig språket och en helt ny värld. Jag var sex år och förstod inte att den erfarenheten skulle komma att prägla mig och mitt liv fram till nu. Vissa spår är djupare än andra, vissa punkter är smärtsammare än andra. Du är min smärtpunkt. Varje dag vaknar jag och tänker på dig.