lämnar ut insidan
vänder masken utochin
drar upp den.
Du ser muskeltrådar, brosk,
artärer och vener
pulserar
hela huden blir tunn
genomskinlig och stark.
I botten ligger en tyngd
formad som en dank
ett litet blankt klot
för att påminna
om gravitationens kraft.
I ögat ligger berättelsen om dig
och väntar
blicken är stilla
den går att möta varje gång
ögonlocket
släpper taget om globen
låter det blåa möta världen.
Min skalle är blottad
hudens tunna skikt
släpper igenom hårdheten.
Jag är fast och bestämd
i all enkelhet
en som söker ljuset
med ögat
trevar mig fram i mörka gångar.
Ditt öga ligger
som en reflex, lyser upp
för en kort stund ser jag
och blir sedd av andra.
Det är då blodet pulserar
snabbare,
kinderna får lite färg.
Stormen i mitt ansikte
bildades för länge sedan
jag gick vilse på fjället och
snön kom farande på tvären.
Om jag hade kunnat
ordet bivack
då
hade mitt ansikte varit rundare
stormen tog med sig mjukheten
här är jag
nu
lite vass i kanterna
ganska ensam.
Elden i mitt ansikte började brinna
igår
en tändsticka gav ifrån sig gnistan
som kindbenet fångade upp
jag vet inte hur det ska sluta
kanske får mitt ansikte en ny färg.
Är det bara i ditt öga
som det är synligt
att skallen har en egen form
lika jämn som rundingen på en nyfödd
jag håller min hand öppen.
/Alva Uddenberg 30 janurai 2015
