Vi åkte ut till naturreservatet som jag hade längtat efter. Grusvägen låg framför oss i ett landskap med vikar och ängar. Sensommar. Vi är tidiga och inte så många andra går här. Vi letar oss ut till en plats, en klippa där ingen annan är och medan vi sitter där sjunker vi in i ett lugn. Solens speglingar i vattnet, som är stilla, ingen vind. Vi har kaffe, smörgås, sallad och en chokladbit med oss. Lunchen smakar extra gott. Varje del av mig är lycklig här, också nu när jag går tillbaka träder känslan fram. Det är samtalet som pågår mellan oss som gör mig lycklig, jag minns inte vad vi pratade om men jag minns hur vi pratade. Lugna stämmor som letade sig fram i ett ämne som vi båda ville utforska. Ofta rörde vi oss i det mellanmänskliga, rörde oss i hur människan förhåller sig till livet, världen. Hur konsten har gestaltat detta genom tiderna. Tillsammans var vi nyfikna och jag tyckte om att lyssna till dina tankar som du varit med ett tag och som du presenterade för mig. Vi valde varandra du och jag. Där i skogen hittade vi svamp, mina ögon hade blicken med sig och gula kantareller trädde fram bland blåbärsris och mossa. Din förundran både över blicken och svamparna påminde mig om barnet i mig. Det lekfulla trädde fram i dig och så var vi där, som två barn, de barn vi också var tillsammans. Jag älskade att ströva sådär i skogen med dig och upptäcka, det var som att du gav mig en bit av min barndom tillbaka. Inne i mig öppnade sig minnen och platser som jag inte besökt på länge. Stunder från barndomen då närvaron varit stark och ögonblicket var precis som det skulle. Så var tiden med dig när vi hade det som bäst. Jag behövde inget mer än din närvaro, vi gjorde livet meningsfullt och oändligt tillsammans.
