24 april fredag: earth day; en dag för jorden

En dag för jorden och i jorden ryms också orden; jag skriver till jorden och lånar det grekiska ordet oikos som betyder hem; jorden där vi bor; du och jag och vi är så många som bor på detta klot; rund glob jorden; vårt hem; marken vi går på och det där tunna unika skiktet; atmosfären som har det som vi behöver; syret och fotosyntesen som är det kretslopp som gör att vi lever; går runt på jorden som är rund och jag går mot horisonten som breder ut sig när jag kommer till platsen som är vidsträckt; en lång linje som går från ena kanten av vad mina ögon kan uppfånga till den andra och allt däremellan är jorden; jag tittar ner på den och ser att mina fötter står stadigt i sanden och gruset mellan tårna slipar bort ojämnheter; skaver ibland men det skapar också rörelse i oss och runt oss när det finns ett gruskorn som får oss att stanna; tänker efter och undra vad var det egentligen som jag skulle göra; lutar mig mot tallstammen och låter blicken söka sig mot trädtopparna; där är också jorden i en lång utväxt som förlänger jorden ut i atmosfären; en dag för jorden vi går på; earth day.

Tisdag 14 april 2020: Vad gör jag-formen med texten?

När vi skriver kan vi välja att låta berättaren i texten träda fram genom att skriva i jag-form. När vi läser en text skriven i jag-form är det lätt att läsa detta jag i texten som identiskt med författarens jag. När jag skriver blir det ibland jag-form. Att skriva i den ger mig möjlighet att ha tillgång till berättarens inre och yttre. Jag kan forma berättelsen ur en persons perspektiv, det blir en subjektiv berättelse som växer fram. Vem är subjektet när jag skriver i jag-form? För mig själv är det tydligt att det inte är jag, skribenten utanför texten, utan ett fiktivt jag som finns i texten och som har sin realitet, sin värld och sin berättelse som behöver få berättas. 

Att skriva berättelser, röra sig i det skönlitterära fältet, det fiktiva berättandet öppnar ett utrymme, det är ett mellanrum att vara i och att skapa i. "Det var en gång...", eller "Det var ingen gång...", där i det utrymmet, mellan att det var eller inte var en gång, där skapas berättelsen. Där finns möjligheten att föreställa sig vad som skulle kunna ske, vad som hände innan det och hur det sen kommer att bli. 

Tänk om detta jag hamnar på ett tåg som drabbas av oväder, strömmen går och tåget blir stående i 48 timmar mitt ute i skogen. Vad händer då? Tänk om detta jag då inte har batteri i sin mobiltelefon och reser ensam på väg mot sin stora kärlek. Hur reagerar jaget då och vilka känslor kommer till uttryck? Skribenten kan också välja att föreställa sig ett jag i mer vardagliga situationer, en vardag som ligger nära det egna livet, men fortfarande i texten skapas ett annat liv. De här möjligheterna med skrivandet, detta utrymme att skapa och föreställa sig, att ha tillgång till ett mellanrum där jag kan pröva mig fram i en fiktiv värld - är magiskt. Jag tänker att det också är en kraft, en resurs som människan har, hon har tillgång till föreställningsförmågan - fantasin. För den som skriver skapar föreställningsförmågan en rörlighet, jag kan röra mig i texten och pröva mig fram och en ny berättelse kan ta form. För läsaren skapar det också rörlighet, att få kliva in i en värld där det sannolikt går att känna igen sig, det mänskligt universella - vad det innebär att vara människa kan också finnas där, i berättelsen och utrymmet att skapa, föreställa sig finns också för läsaren, när texten med sina ord rullar upp bilder i läsarens inre. 

Så blir texten till både genom dig och mig, genom skribenten och läsaren.

Söndag 12 april 2020: Jag står djupt förankrad i fjolårslöv

Varje steg som kängorna sätter ner i fjolårslöven finns du med mig i tankarna.

Blåsipporna som sticker upp blir en bild av hur jag försöker sträcka på mig och hitta ljuset för att kunna växa, knoppas och blomma.

Jag står djupt förankrad i fjolårslöv och tänker på livet då.

Mina rötter står i en mylla som innehåller dina ord, din blick och våra samtal.
Jag gräver ner mina fötter ännu stadigare i den myllan medan jag vänder blicken mot himlen och letar efter en spricka i molntäcket. 

Torsdag 9 april 2020: "Valencia, jag skrev aldrig några vykort..."

Valencia letar sig fram i mitt inre i ljuset av morgonens strålar. En randig gata på köksbordet, ett mönster som faller in genom fönstret och i den ljuskäglan ryms minnet. Jag öppnar mitt köksfönster, luften är klar och sval och duvan på marken utanför sitter lugnt och mornar sig. Gatans ljud av morgontrafik. En tuta, grus som skrapas mellan däck och asfalt. Doften av fukt från natten. Skrattmåsarna som cirkulerar med sitt läte över hustaken. Valencia, jag skrev aldrig några vykort när jag var där, kanske är det det jag gör nu. Då var vistelsen en tidsficka, en relation mellan två älskande som hade funnit en plats där de kunde upptäcka varandra. Nu är den ett minne som letar sig fram, dörren till något jag saknar öppnar sig. Kan jag vara här inne en stund och förnimma den där känslan av att vara intill dig. Får jag berätta vår historia så här i ett fiktivt vykort, en text skriven långt efter att vi var nära varandra. Vi var nära varandra. Jag såg på dig när du gick över torget, jag bromsade mina steg för att kunna se hela dig i rörelse, din kropp föll inte framåt, inte heller bakåt, din kropp gick i balans över torget, en kropp på väg. Varje morgon tog vi en tur till den stora parken som ligger mitt i staden där joggare och hundägare, fotbollsspelare och tennisspelare, cyklister och gångtrafikanter samsas om platser, vägar och stigar. Vi sprang på den rödbruna stigen och räknade inte stegen men kilometrarna och svettades ymnigt. I Valencia svettades jag mycket, solen brände tidigt och fukten i luften eldade på mitt system. Jag tyckte om att svettas. Tillsammans med dig i Valencia tyckte jag om så mycket som förut inte gått att gilla. Var det du eller var det staden. Jag vet inte men i mitt minne har jag placerat dig bredvid Valencia. Eller har jag placerat dig där, i staden, kanske är det där jag låter dig bo nu när jag vill skriva vår berättelse. Du blev kvar där och jag åkte hem.

Individuell terapi - uttryckande konstterapi

Var är du? Vart är du på väg? Vad bär du med dig?

Alva Uddenberg är diplomerad uttryckande konstterapeut (grundläggande utbildning i psykoterapi). Alva har utrymme att ta emot nya klienter i uttryckande konstterapi. 

Med uttryckande konstterapi utforskar du dig själv och din livsväg med hjälp av de konstnärliga uttrycken; bild, dans, rörelse, poesi, drama, musik och berättande. 

I den uttryckande konsten skapar olika konstnärliga uttryck tillsammans ett större livsutrymme och livet blir mer meningsfullt. 

Varje session tar sin utgångspunkt i samtalet och vad som är aktuellt för dig att arbeta med, de olika konstnärliga uttrycken blir sedan ett sätt att fördjupa och närma sig det mest angelägna. 

Vi träffas 3 gånger för inledande samtal för att se vad du behöver arbeta med och kommer sen överens om hur många tillfällen terapin ska omfatta. 

Naturnärvaro; i kontakt med trädet söndag 5 april 2020

Du slingrar dina grenar som i en dans.

Jag tycker om dig för att din stam är stadig och mossbeklädd, 

jag lutar mitt huvud mot din stam och en vila infinner sig.

Doften av dig är som av fuktig jord.

Jag tycker om dig för att dina grenar i toppen bildar en linje, 

flera linjer, likt ett tak och du böjer dig över dig själv.

Jag tycker om dig för att din stam är krokig, jag ser framför mig hur du rör dig efter ljuset, 

allt för att låta grenar och lövverk få den solenergi som får dem och dig att växa. 

Toppens grenar föreställer jag mig med löv, det blir ett skirt ljus när solens strålar bryts genom lövverket som bildar tak.

Jag tycker om dig för att du också låter de gamla, torra delarna av dig få vara en del av dig, de vilar lätt mot din stam som ännu är frisk och levande.

Runt dig finns mossa, en svag lutning, en backe, just där du växer och en stig passerar förbi dig. Du står tillsammans med andra träd, en stor tall, en stor gran, lövträd liksom du själv. Fallna träd finns också runt dig.

Jag tycker om dig för att du slingrar dina grenar som i en dans.

Jag lämnar ifrån mig känslan av att bli lämnad, för jag lämnar inte dig och du inte mig. 

Jag bär dig med mig i mitt hjärta, bilden av dig finns i mitt inre. Värme och vila. 

Rörelsen och dansen med dig idag blir ett minne som jag bevarar för att påminna mig själv om relationen; själen och naturen.