Ode till Berget

Du tränger fram ur marken som om din hud skalats av
blottar din gråa yta fårad av flytande is för länge sedan.

Mina fingrar söker dina håligheter när handen tar stöd

för att kunna häva min kropp upp för din kant.

När nästippen når över kanten känner jag din mustiga doft

blandas med solens värme och ögonen stirrar rakt in i det gråa.

Vinden tar tag i mitt hår men du står modigt kvar

orubblig, evig och uråldrig.

Jag läser din karta; den gröna lavan är öar, den gråa de stora haven och

den mörkbruna är urbergen placerade som stabila centrum på ditt jordklot.

Bortanför dig finns rymden av grässtrån och andra planeter

med stam och rötter  fast förankrad i din galax.

Med mina händer  mot dig blir kartan en bönematta

att vila på medan fåglar och syrsor spelar sitt stycke.

Din fasthet ger trygghet, en myra hittar snabbt när den springer över ditt hav.

Vinden flyttar dig inte, åskan slår inte sönder dig.

Du är evig och lämnar märken i mina knän när jag ramlar

mitt blod förenas inte med dig men spår av din karta blir smuts i såret.

Mellan dig och träden leker vinden, du tar emot färgsprakande löv,

ömt lagrar du dem till dess att en kraftigare storm för dem bort.

Så kommer snön och du får ditt täcke.

När solen lyser på dig, bildas inga skuggor

den skrovliga ytan blir värme som tränger upp.

Vi möts i vila; du låter hela min kropp andas ut

mot det hårda skickar du tillbaka andetagen.

Med örat intill dig hör jag minnen av hästhovar som slår mot stenen

ryttaren med sin häst stannar upp, ser ut över landskapet.

Din tystnad lugnar och en fluga stannar upp för att vila.

Kroppens tyngd mot dig ger närhet och jag minns min barndoms landskap.