Dikt

Snön vit över ett land som fryser,

en rymdfarkost skjuts iväg från det frusna mot det svarta där stjärnor blinkar

tindrar i barnögon som ser rörelsen över himlavalvet

Den väg som är befolkad har sprickor i asfalten:

strimmor av ljus speglar sig i det svarta och blir till silvertrådar mot himlen

i kvällningen sluter sig blommorna i dikesrenen och inväntar en ny dag

Då lyfter korpen från talltoppen och flyger i cirklar ljudlöst över urskogen

skeppet har lämnat sin hamn och far ut på oändliga vatten

barnhanden skjuter ifrån hukande intill vattenpölen

Vi vandrar åter mot vinterns vita

löper med fötter över nedfallna löv runt viken som bär ett stormigt hav

Nu skär en sång genom molnen, en stämma ropar

Regndroppar slår mot vindrutetorkare, mörkret bryts av strålkastaren

Vi letar oss fram i käglan och anar vad som finns bortom kröken

En ensam vandrare drar fram, letar härbärge för natten

ruttnad frukt sprider sin lukt från trädgårdar

i en blåsig port finns ett ledigt hörn

Månens rundning lyser starkt på natthimlen.