I barnögons höjd fanns oändligt många prydnadssaker att ta in hemma hos den gamla släktingen. Hon minns hur mamma i hissen på vägen upp nöp henne i kinderna för att hon skulle se rosig och frisk ut. Samma replik sa mamma varje gång, “så här gjorde min mamma på mig när jag var liten, för att jag inte skulle se för blek ut”. Hon minns att hon aldrig riktigt kunde förstå vad mamma menade i hissen, det var som om mamman glömde vem hon var och blev någon annan. Hon var ett friskt barn med rosiga kinder, lite mullig och älskade att springa, klättra, hoppa och röra på sig. Hon var nästan alltid för varm och vägrade både mössa och vantar.
Men stunden i hissen var kort och hon visste att när hon kom upp skulle den där doften av varmt smör finnas innanför den gamlas dörr. Småkakor. Många sorter på ett fat i tre våningar. I hallen var det trångt, många vuxna som försökte hänga av sig samtidigt, hon smet in mellan de vuxna stora kropparna, smet in i den gamlas famn och drog in doften av hennes andedräkt, hon älskade värmen och mjukheten i hennes hud, kinderna snuddade vid varandra och hon visste att här, i den gamlas hem, här fick hon vara som hon var.
Den gamla tog hennes hand, och ledde in henne i rummet, finrummet. Där var det dukat med kaffekoppar och fat, guldkant och rosa blommor. Doften av kaffe spred sig när den gamla serverade en kopp till henne, hon tog socker och fyllde koppen till bredden med grädde. Av kakorna tog hon en av varje och la dem i en ordning som passade att äta dem i, chokladsnitten sist. Den gamla såg på henne, lugna blå ögon som tog in henne, höll om henne med blicken. Hon sörplade kaffe, doppade och njöt.
De vuxna rörde sig runt i den lilla lägenheten, i små klungor, och småpratade med varandra. Då och då vändes en blick mot henne i den klungan som mamma var med i, de log när de såg henne och fortsatte prata. Mammas kusin la alltid huvudet på sne och log mot henne. Det kunde hon inte heller förstå, det där med att lägga huvudet på sne, varför gjorde hon så.
När kakorna var uppätna reste hon sig upp, fångade den gamlas blick, fick en nick till svar. De visste båda vad hon ville göra nu, en tyst överenskommelse, hon visste att hon fick men frågade ändå alltid sådär med blicken. I den gamlas sovrum fanns en möbel med flera speglar, på en liten hylla långt ner fanns ett träskrin och intill spegelmöbeln en liten fotpall. Hon tog fram pallen och satte sig på den, tog skrinet, drog handen över locket, som var målat med ett landskapsmotiv, lackat och lent att ta på. Hon öppnade och i skrinet fanns mängder av vykort från Nice, Paris, Rom, Lissabon, Brügge, Amsterdam, Köpenhamn, London, Bristol. Hon bläddrade, stannade upp vid ett som det stod Cannes på, sjönk in i bildens strandpromenad. På baksidan fanns hälsningar som hon inte kunde läsa. Snirkliga bokstäver bredde ut sig över kortet, frimärken och stämplar prydde också. Hon fantiserade om spännande äventyr och varma stränder. Hon doftade på korten, som legat i lådan länge. Sorlet från rummet intill vaggade in henne i en egen värld.
