Bäcken

Kvällsljuset släpar över björkgrenarna

de tunna ljusgröna löven skimrar

björkarna står i backen

på andra sidan bäcken.

Vattnet rinner i bäcken, letar sig fram mellan stenar och grenar,

outtröttligt och urholkande, på samma vis och på nya sätt.

Det föränderliga rinner där,

jag i vattnet

båda fötterna stadigt på bäckens botten

blundar mot kvällsljuset.

Det kalla vattnet river i huden,

varje por vaknar till liv

kroppens största organ,

huden,

påminner om sin existens.

En krok, bäckens krök i en sänka,
en skyddad plats där jag kan se men inte bli sedd
ett själens gömställe, dit jag går när jag kan

i tanken

på kvällskvisten.

Min näsa drar in

det daggvåta gräsets tyngd,

mina fötter ömmar

efter stenarna på bäckens botten.

Jag hör röster som ropar

“mamma”

tillhörigheten är given.

i det runda varma

jag är bleknad

vinterljuset har sugit ut färgen och kylan fnasar röd på händerna

tiden har hjälpt mig att minnas även de gulnade fragmenten

tiden har hjälpt mig att minnas även de nötta kanterna

jag visar mig

platt

min framsida

men jag är tvådelad

också rund

också stor

också klumpig

jag har en svart punkt

jag är trasig på undersidan

jag sluter mig

platt

min framsida

men jag kan öppnas

också rosa

också rund

också lätt

i det runda varma

blir jag lättare att öppna

där är jag guldfärgad på undersidan

en fundering i stunden

jag hade kunnat vara på en annan plats och göra något helt annat
men orden har fört mig hit
orden för mig vidare
ut i världen
till mitt inre
jag färdas långt på bara några sekunder,
i tanken växer platser fram och jag minns människor som inte finns längre
förändringen blir uppenbar

i rörelse

ibland stannar jag upp, vänder mig om
fötterna fortsätter att gå
ibland sträcker jag mig upp på tå för att se vad som ligger framför mig
en hägring
ett träsk
så närmar jag mig
ännu en gång

i försommargrönskan

vad är drivkraften? hur hittar vi det som engagerar oss? vad är det som väcker vår uppmärksamhet och får oss att stanna upp? kanske är det när vi inte förstår, när vi inte begriper något och inte kan släppa förrän det klarnar för oss, ibland väcks nya frågor och nyfikenheten växer, och man kan ägna lång tid för att förstå.
idag har jag lyssnat till fyra kvinnor som har delat med sig av sin kunskap och sin nyfikenhet på Ellen Key. Jag har varit på Nässjö poesifestival och lyssnat till seminariet; vem är rädd för Ellen Key? De medverkande var Ulrika Knutsson, som moderator, Claudia Lindén, Anneli Jordahl och Ingela Bendt. Samtalet gav mig en ny bild av Ellen Key, eller faktiskt flera nya bilder. Och jag blev sugen på att läsa hennes egna verk, förutom de tre böckerna som skrivits av de tre som Ulrika Knutsson samtalade med. Så nu ska jag skaffa mig Kärleken och äktenskapet av Ellen Key, Anneli Jordahl berättade att hon läst den och strukit under, men slutade med understrykningarna för att hon tyckte att så mycket var bra. Under samtalet blir det tydligt att Ellen Key var modern för sin tid, hon var före sin tid både vad det gällde synen på äktenskapet och synen på barn.
Inspiration är onekligen en viktig drivkraft, för samtalet jag hörde i dag då fyra kvinnor delade med sig av sina kunskaper om Ellen Key och hennes gärningar - det inspirerade mig att vilja veta mer, min nyfikenhet väcktes och min beundran. Kanske kan hon vara en förebild, Ellen Key, jag vill ta reda på mer i alla fall!

En högsommardag i mitt minne!

...varje liten smula kan bli en hög av många smulor om jag samlar ihop dem på bordet, varje sten kan bli en samling om jag plockar upp alla stenar jag ser som jag tycker blänker till lite i solskenet, varje dag kan bli ett minne och jag samlar på minnen och dagar, går in i mig själv och letar upp en dag:
Högsommar, varmt, grusväg. Två barn i träkärran, kylväska med lunch och kall saft. Badkläder. Ingen vind, sol. Ängar, nyslagna. Barn som vill bada, med kepsar och starka ben som kan gå två kilometer till badet. Vi pratar, funderar över smått och stort. Blir törstiga och stannar, dricker kall saft. Ny kraft, går en bit till. Nu bara nedförsbacken kvar, den är lång och vi ser sjön, vi ser badplatsen och vi börjar springa. Framme, av med sandalerna, känner på vattnet som är varmt och svalkande. Vi går in i omklädningsrummet, byter om till badkläder och barnen tar på simdynor och vi springer ut på bryggan och hoppar i. Där är vi då, och nu, jag och barnen i sjön. Vi badar och simmar, hoppar och leker. Och vill inte gå upp. Så dammar bilen ner för backen, mannen är klar med nya taket på gästhuset. Och är nu med oss i vattnet. Sedan är vi där på stranden och i vattnet hela dagen. På kvällen, när våra barn somnat sitter vi; två vuxna på altanen och tittar ut över kalhygget och den vidunderliga utsikten över världen vackraste by, vi dricker något gott och slåss lite med myggen, men mest njuter vi av att få vara just här och just nu.

ditt personliga uttryck!!

Morgonkaffet smakar gott, solen skiner och jag läser påstan, där skrivs om jazzfestivalen som i år startar redan den 10 juni och håller på under över helgen. En av artisterna är saxofonisten Grace Kelly som också intervjuas i påstan. Jag fastnar för artikeln och den unga musikern, "det finns ingen mållinje i musik. Det handlar bara om personliga uttryck"!! Mina axlar sjunker, tankarna bromsar in, jag läser den raden om och om igen. Jag tar med mig den, jag citerar den här, jag kommer att använda den i många sammanhang. Varför? För att lyfta av prestationskappan i de kreativa rum som jag vill skapa för mig själv och andra. Kreativa rum där var och en kan få pröva sitt uttryck utan att det värderas som bra, bättre eller bäst. Uttryck som kan mejslas och slipas på för att bli tydligare och mer expressiva. Det kan vara genom musiken, genom orden, genom bilderna! Oavsett vilket uttryck det är så finns inte den där mållinjen som hon pratar om, det är inte en hastighetstävling, det är ett arbete och ett forskande, präglat av nyfikenhet och uttryck! Tack Grace Kelly för de orden, det gjorde min dag rikare!

på mitt språk

orden ligger i munnen och väntar, funderar en stund om mottagaren faktiskt har en annan tolkning av orden än jag, det blir så mycket svårare då, annars är kommunikation det roligaste som finns, såg en dokumentär häromveckan om en kvinna som var nunna och där fick de inte prata med varandra mer än under vissa tidpunkter på dagen, oj så svårt att leva så jämt,
att skriva kan mycket väl vara ett sätt att tänka, således ett sätt att kommunicera med sig själv och förstå tankarna som far runt och vad jag menar, men i samtalet, i dialogen med andra då växer så många fler tankar fram och det blir som att tänka tillsammans
språk är så fantastiskt, orden ligger i munnen och väntar på att få användas så att vi kan mötas
hej!