hon går i manchesterbyxor
lite för korta
med blomsterbårder längst ner på byxbenen
på fötterna träskor
som klapprar mot asfalten
slår i fotknölarna så att sårskorpan brister
vårvinden smeker kinderna
koltrasten sjunger
dagsljuset kryper undan långsamt
hon går mellan betonghusen
ensam
men med huvudet fullt
en gång ska hon resa sig
bli lång
men med en stämma av glas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar