Bläddrar i min skrivbok och finner en text...

Skrivprocessen 25 oktober 2013:

Hela dagen, för det är en sån dag så har samma fraser ekat i mitt huvud, det är rader

ur en dikt skriven av poeten Mare Kandre:


jag är inordnad tagen i bruk

jag önskar det icke

jag ville födas ur en sten

avskiljd och solitär

utan förpliktelser

Orotad!


När jag skriver ner dem sitter smärtan i magen, eller tyngden finns i magen, det är

en smärta som väcks till liv för att jag känner sån samhörighet och trygghet med

dessa rader, som  om Kandres språk och rader ger mig stabilitet och i hennes värld

blir min svärta legitim och giltig. Det mörka, det ensamma, det som gör ont blir

smärtsamt njutbart. UTANFÖRSKAPET är en exil, orden är en plats, ett liv i exil -

att få vara den jag är - skapa en värld, att vara i när den andra blir för svår. Kandres

språk ger mig kraft, jag kliver in en stund där och känner värmen, orden som ger

näring till den fria människan och hennes kamp att förvalta den. Språket klär av

mig en dräkt som inte är jag, naken inför mig själv vågar jag lita till det som också

är en värld att vara i - nu.

För diktens skull, för poetens skull och för konstnärskapet kommer här dikten i sin helhet:


Jag är inordnad, tagen i bruk. – 

Jag upplåter, mina drömmars tomma packhus. –

 Anförvanterna går ur min farmoders skalle, fortsätter in i min moder, mig: lämnar sina gåvor stående 

i min grunda sömn, orubbliga och skrymmande. –

Jag önskar det icke! – 

Jag vill födas ur en sten, en stjärna, jord eller sand: 

avskild och solitär:

 utan förpliktelser-

Orotad!