Om ett par dagar skulle du ha fyllt 100

Din rygg. Dina starka ben. Din kropp. Den är liten och seg. Förkläde alltid. Kjolen som bryter av och visar det vackraste av benen. Din rytm vid köksbänken. Du rör dig vant mellan kastruller, skärbrädor, kryddburkar, potatisskalare, kylskåp, smörbyttan som står i skåpet där alla kakorna finns. Smöret som alltid är varmt och mjukt.

Du. Sätter dig vid köksbordet, drar undan gardinen, kikar ut på bilen som passerar och vet vem som kört förbi och vart den är på väg. För du vet. Sällan möter jag tvivel från dig. En gång har jag sett dig gråta. Många gånger har jag känt din irritation, som en tydlig gräns för vad som hör hemma här och inte. Dina händer är små, dina naglar ljust rosa. Korta naglar, som trummar mot köksbordets yta. Jag saknar dig. Saknar.

Din famn växte jag ur snabbt. Tror att vi alla gjorde det. Din litenhet. Ändå höll du oss, bar oss i ditt hjärta med maten du lagade, outtröttliga ben som stod upp och lagade all den där maten. Faten som skickades runt, finporslinet och klirret med bestick. Tystnaden när dina smaker mötte våra gomar. Såg vi nånsin dig.

Jag mötte dig ibland i mellanrummet. Innan maten lagades. Innan finporslinet var dukat. Du var då en flicka. Din kropp nätt och dina ögon pigga. I trädgården vilade du med benen i ett annat aktivt läge. Hukade. Planterade. Radade upp blomma intill blomma och drog upp ogräset som växte mellan. Inget tvivel. Du satte en gräns och lät den vara din ledstjärna och ge dig en glittrande kant som tydligt pekade ut riktningen.

Jag famnar dig. Nu. Tar upp minnesbilder av dig och placerar dem i en ordning för att försöka få fatt i hela dig. Igen. Aldrig drömde jag då om att världen kunde snurra utan dig. Avståndet mellan oss har växt. Men inom mig närmar jag mig och känner att du har aldrig kommit mig så nära som nu. Viskande letar jag efter den gen som är din i mig, väcker den till liv och ger den näring för att kunna förändra det som behöver ruckas på.

Balans och oro letar efter varandra. Kanske var din köksbänk en balansbräda som du skickligt manövrerade och visste precis vad som behövdes, spisen på mitten och på var sida om den skapade du det som sen gav oss andra näring, som fick nyfikenheten att växa.