Dikt: Solkensförmörkelse

1.

Han är en stor tall synlig

på skärgårdsklippan i skogen

Han är en kväll det mörka på himlen

stunden som väcker min rädsla

Han är i sen blomning det som jag

finner efter mycken letande

Han är en bägare med vatten i torkan

envis hetta hårdhet

stulna kyssar

Han är skräcken som lindrar

som tröstar med kravfyllda närmanden

Han är den lövprydda backen uppåt

svettas kämpande om natten

där maran rider honom

Han är tigande smärtfyllt bröst

som möter morgonen i bäcken

Han är en sång om natten

när jag lämnat honom

2.

Marken är stadig där jag bygger mitt hus

låter minnen komma och gå

Marken håller mig upprätt

min kropp finner vila

Marken finns under mig med

värme som lagrats under åren

Marken visar mina rötter

jag står stadigt när solen bränner

3.

Jag vill glädjas över

mina beslut som en gåva 

Jag vill glädjas över

mina minnen av min älskade

Jag vill glädjas över

hur han älskade

Jag bär minnet av honom 

som en solskensförmörkelse

Jag öppnar mina innersta rum

släpper in ljuset

andas med honom igen

som om vi visste 

vad kärlek också kan vara