Vi går på en stig
där växer blåbär
i en skog lika stor som den är gammal; evigheten
där insekterna väcks till liv om och om igen; oändligheten
ovan jord växer tallen rak och hög
den väntar på vindens viskande toner.
Mitt på stigen står en människa; jag
när berget växer fram ur marken
en höjd,
vi går uppför
där står du på en sten.
Vid kvällstid
när magen är fullmatad av blåbär,
hjärtat fyllt av skogens lummiga grönska,
står det ett bord vid utsiktspunkten;
vem bar hit det
frågar du.
Ditt ansikte är stramt och blicken mjuk
och det ser ut
som om du kunde se
framför dig
någon,
väldigt stark bära bordet
medan du undrar
försöker förstå
hur
och om
det är möjligt
att en människa kan bära så tungt så länge.
Så nickar du
och ler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar