8 december; det vita lägger sig över slätten

 

Jag ligger i bäddsoffan som doftar av nya täcken och kuddar med rena lakan och örngott. En bestämd klocka tickar taktfast. Jag kliver ur sängen och hör hur nattens snö isolerar så att bilarna som kör förbi på byvägen knappt hörs idag. Det är två dagar kvar till jul. Jag kom till farmor och farfar igår, med tåg. Farfar hämtade med Opeln. Nu tittar jag ut genom fönstret och ser hur sakta snöflingorna dalar. Det vita lägger sig över slätten. Så känner jag hur nattlinnet drar sig längs benet, tittar ner och får se katten som nu vänder upp sitt huvud mot mig och jamar, stryker sig mot benet. Jag lyfter upp katten och går tillbaka till sängen. Katten har smitit in genom dörrspringan, nu smiter kaffedoften in samma väg. Jag blir sugen på frukost och hör hur farmor rör sig nere i köket. Kliver i tofflorna och drar den varma tröjan över huvudet och njuter av att långsamt ta mig ner för trappan, katten kommer springande förbi. Kaffedoften är starkare och jag hör hur det fräser från stekpannan, farmor steker köttbullar. Hon har alltid nåt på gång, särskilt inför julen. Mitt gomorron möts av hennes blick när hon vänder sig om och ser på mig, jag är längre än hon, det gick fort att växa om farmor. Hon har dukat fram kopp och fat och jag ser att både hon och farfar lämnat sina koppar, de tar en kaffetår med mig, nu när jag vaknat. I brödkorgen ligger farmors brödkakor, underbara att hålla i och dofta på, rågsikt och så smöret som jag brer, tjockt lager och så osten, den lagrade julosten som smular sig lite men som upptar hela gommen med smak, sälta och syrlighet. Kaffet blandar sig fint med den där osten, smöret och brödet. I min kropp infinner sig lugn och jag vill inte vara någon annanstans än just här, i farmor och farfars kök, ett par dagar före jul.

5 december; en skalbagge från sommaren flög in

En skalbagge från sommaren flög in

landade på ett dagboksblad

konturerna av skölden skimrar i guldgrönt

alldeles blank nypolerad

av sommarmorgonens dagg.

På grusvägspromenaden i juli

är dikesrenen fylld av färger;

blåklockans violetta och hundkexens vita

ett smultrun lyser

jag letar mig in i din hand som är varm.

Två skimrande skalbaggar

landar på dagboksbladet

det var du och jag då.

 

2 december; dofterna, lukterna - jag letar i mitt minne efter en doft att skriva om

I trappan upp till Märta som bodde rakt över vägen från min farmor och farfar, i hennes trapp doftade det varmt smör. Märta bakade småkakor. Värmen från ugnen stannade kvar i köket. Hon bodde i huset som varit mejeri, som nu var nerlagt. En trappa upp fortsatte hon att baka sina kakor och jag besökte henne och fick smaka. Sällan såg jag henne utomhus. Hon hade en trädgård. Huset såg så stängt ut och ganska ofta undrade jag om hon var där. Men hon var där.

Som vuxen kan jag undra vad hon gjorde och varför hon stängde in sig. Hennes man dog före henne. Han fick motorstopp på järnvägsövergången just när ett tåg kom. Hans liv slutade dramatiskt. Kanske var det stoppet lika dramatiskt som den dagen han beslöt sig för att bomma igen mejeriet och sluta med det som hade varit hans uppgift i byn. Kanske påverkade det Märta också, kanske handlade hennes instängdhet om förlusten av mejeriet.

Jag ser hur hon sitter vid köksfönstret, en trappa upp, och ser ut på grusvägen där det då och då passerar en bil eller en cykel. Jag känner hur perstorpsplattan på bordet bär hennes underarmar som vilar där. Jag ser hur hennes kropp är stadig och smidig och trött. Som om den slitit sig fram till detta bord och detta fönster ett helt liv. Blicken söker längs vägen men ingen som hon väntar kommer gående. Barnen återvänder inte på besök. Varför? Kakorna som hon bakar - vem äter dem nu?

Ibland tänker jag att hon fortfarande bor däruppe och att hennes finrum fortfarande andas den kyla som ett rum som ingen använder får. Dofterna hos henne var varma och kalla. Hon själv hade en beige ton över sig, det var lockarna i håret som gjorde Märta och sen hennes leende ögon. Det fanns något i blicken som gjorde mig trygg, jag visste att hon var snäll och att hon inte ville ha något av mig, hon bjöd på sina kakor men sa inget om sitt liv.

Jag undrar vem hon var? Hur hade just hon blivit en som bodde där och stängde in sig med sina småkakor? När jag var barn ropade min farmor på mig att komma, då kände jag alltid en lättnad för hemma hos farmor och farfar var det mer liv, människor kom och gick hela tiden.

Dikt: Vi går på en stig

Vi går på en stig 

där växer blåbär

i en skog lika stor som den är gammal; evigheten

där insekterna väcks till liv om och om igen; oändligheten

ovan jord växer tallen rak och hög

den väntar på vindens viskande toner.

Mitt på stigen står en människa; jag

när berget växer fram ur marken

en höjd, 

vi går uppför 

där står du på en sten.

Vid kvällstid

när magen är fullmatad av blåbär,

hjärtat fyllt av skogens lummiga grönska,

står det ett bord vid utsiktspunkten;

vem bar hit det

frågar du.

Ditt ansikte är stramt och blicken mjuk

och det ser ut 

som om du kunde se 

framför dig 

någon, 

väldigt stark bära bordet 

medan du undrar

försöker förstå

hur

och om

det är möjligt

att en människa kan bära så tungt så länge.

Så nickar du

och ler.

En ö; mitt hörn av världen

Båten tog oss över till ön, det är en varm förmiddag i slutet av juni, grusvägen dammar. Där ser jag oss gå, du är nu 1 och 53 lång och bär din lila ryggsäck fylld med både kapitelböcker, mjukdjuret och pyssel. Vi är på väg till stugan på ön. Landskapet grönskar och det frodiga möter hettan. Framme vid granskogen går vi genom myggornas värld och strålarna blinkar till mellan grenarna. Så skymtar sjön och husknuten. Vi är framme vid stugan som ligger mitt i det gröna med ansiktet mot sjön där fåglar bor.

Vi hittar nyckeln på sin plats i förrådet och träder in i stugan som någon annan möblerat med sitt liv. Vår packning står lutad mot köksskåpen medan vi går runt och provligger sängar och öppnar dörrar. Nyfiket letar du efter din plats och landar i en säng där det går att möta sig själv med fönster åt tre håll. Ett hörn av världen, ett eget hörn, en plats att vara på. Vi sover här. Vi badar här. Vi äter och pratar och vandrar. Du är min dotter och jag ser dig plocka blommorna; gula, lila, rosa, blåa, vita. Du frågar om namnen på växterna. Jag benämner dem och du upprepar. Du är tolv år. Du är mitt barn och jag går bredvid lyssnande och glad. Världen kan upptäckas här, ett hörn av det stora som vi också är en del av.

Du vaknar sent nästa morgon; sätter dig upp med nästäppa och tovigt hår. Jag känner mig också trött och har somnat om flera gånger. Men nu går vi upp och äter frukost. Första morgonen i stugan hittar vi inte riktigt hem i oss själva. Det pågår ett arbete att förstå var jag är. Går ner till bryggan och där simmar små fiskar runt och rör sig i stim. En tärna dyker men blir utan byte cirkulerar längre bort till en annan vik för fångst.

En kväll går vi till Båken. Den ligger på en höjd och vi tar trapporna i snabb takt för nu går solen ner och vi vill se den ligga där på horisontens kam och lysa röd. Ditt motstånd mot promenaden mjuknar och du vänder dig mot mig och säger tack mamma att du tog mig hit. Sen höjer du kameran och tar bilder av den eldfärgade solen som rullar ner bortom horisonten men som ännu skiner på oss, på Båken, på tallarna och gör himlen rosa. Ålands hav blir en pastellmålning under himlen den här kvällen. Skären ligger som längtansfulla platser av frid, stilla, stilla är havet och vi sätter oss intill varandra på klippan och ser hur solen försvinner. Det är den tiden när natten aldrig blir mörk, ett skymningsland breder ut sig och vi tar en annan väg ner från berget och vänder hemåt.

Stugan har blivit hem. Vi sover gott och lyssnar till tystnaden. Jag packar matsäck. Oliver, tomater, sallad, vatten. Så vandrar vi längre söderut med handdukar och baddräkt. Grusvägen har skuggiga ställen där vi stannar och dricker. Solen är åter högt på himlen och vi letar oss fram till en strand med sand, småfisk i stim och släta klippor. Segelbåtar på väg ut mot Ålands hav. Värmen rinner av oss när vi badar i det friska. Simmar och dyker. Sen sitter vi på klippan och äter sallad, småpratar och tystnar tillsammans. Klippan är varm och jag lägger mig ner för att ta in dofterna av salt, vatten, sol och värme.

När vi promenerar hem har vi läst och badat i flera timmar. I dikeskanten växer förgätmigej och du som jag beundrar den lilla blommans söthet. Gulliga ljusblå små. Vi kommer till en vägkrök och jag förnimmer min barndom, dofterna som slår upp från den fuktiga marken tar mig tillbaka till en annan ö och en annan tid. Jag berättar det för dig och kanske förstår vi båda just då hur nära vi står varandra i det ögonblicket när mitt minne tar form och blir en tråd i den livsväv som är din och kommer att vara ett minne för dig. 

Du håller om mig, dina kramar är så mjuka, så som barn kramar sin mor. Jag är din mor och du vänder dig till mig. Dina bröder finns också i kramarna. Mina barn, tre barn, finns som kroppsliga förnimmelser. Kroppens minnen träder fram och längtan efter den närheten som funnits blir ibland oöverstiglig. Så vänder jag om och ler istället över att bära på minnen av den närheten. Tänk att mitt hörn av världen är just det här; att vara mor till tre barn som jag fått dela och får dela så mycket med. 

16 maj: "Vi åkte ut till naturreservatet som jag hade längtat"

Vi åkte ut till naturreservatet som jag hade längtat efter. Grusvägen låg framför oss i ett landskap med vikar och ängar. Sensommar. Vi är tidiga och inte så många andra går här. Vi letar oss ut till en plats, en klippa där ingen annan är och medan vi sitter där sjunker vi in i ett lugn. Solens speglingar i vattnet, som är stilla, ingen vind. Vi har kaffe, smörgås, sallad och en chokladbit med oss. Lunchen smakar extra gott. Varje del av mig är lycklig här, också nu när jag går tillbaka träder känslan fram. Det är samtalet som pågår mellan oss som gör mig lycklig, jag minns inte vad vi pratade om men jag minns hur vi pratade. Lugna stämmor som letade sig fram i ett ämne som vi båda ville utforska. Ofta rörde vi oss i det mellanmänskliga, rörde oss i hur människan förhåller sig till livet, världen. Hur konsten har gestaltat detta genom tiderna. Tillsammans var vi nyfikna och jag tyckte om att lyssna till dina tankar som du varit med ett tag och som du presenterade för mig. Vi valde varandra du och jag. Där i skogen hittade vi svamp, mina ögon hade blicken med sig och gula kantareller trädde fram bland blåbärsris och mossa. Din förundran både över blicken och svamparna påminde mig om barnet i mig. Det lekfulla trädde fram i dig och så var vi där, som två barn, de barn vi också var tillsammans. Jag älskade att ströva sådär i skogen med dig och upptäcka, det var som att du gav mig en bit av min barndom tillbaka. Inne i mig öppnade sig minnen och platser som jag inte besökt på länge. Stunder från barndomen då närvaron varit stark och ögonblicket var precis som det skulle. Så var tiden med dig när vi hade det som bäst. Jag behövde inget mer än din närvaro, vi gjorde livet meningsfullt och oändligt tillsammans. 

Torsdag 9 april 2020: "Valencia, jag skrev aldrig några vykort..."

Valencia letar sig fram i mitt inre i ljuset av morgonens strålar. En randig gata på köksbordet, ett mönster som faller in genom fönstret och i den ljuskäglan ryms minnet. Jag öppnar mitt köksfönster, luften är klar och sval och duvan på marken utanför sitter lugnt och mornar sig. Gatans ljud av morgontrafik. En tuta, grus som skrapas mellan däck och asfalt. Doften av fukt från natten. Skrattmåsarna som cirkulerar med sitt läte över hustaken. Valencia, jag skrev aldrig några vykort när jag var där, kanske är det det jag gör nu. Då var vistelsen en tidsficka, en relation mellan två älskande som hade funnit en plats där de kunde upptäcka varandra. Nu är den ett minne som letar sig fram, dörren till något jag saknar öppnar sig. Kan jag vara här inne en stund och förnimma den där känslan av att vara intill dig. Får jag berätta vår historia så här i ett fiktivt vykort, en text skriven långt efter att vi var nära varandra. Vi var nära varandra. Jag såg på dig när du gick över torget, jag bromsade mina steg för att kunna se hela dig i rörelse, din kropp föll inte framåt, inte heller bakåt, din kropp gick i balans över torget, en kropp på väg. Varje morgon tog vi en tur till den stora parken som ligger mitt i staden där joggare och hundägare, fotbollsspelare och tennisspelare, cyklister och gångtrafikanter samsas om platser, vägar och stigar. Vi sprang på den rödbruna stigen och räknade inte stegen men kilometrarna och svettades ymnigt. I Valencia svettades jag mycket, solen brände tidigt och fukten i luften eldade på mitt system. Jag tyckte om att svettas. Tillsammans med dig i Valencia tyckte jag om så mycket som förut inte gått att gilla. Var det du eller var det staden. Jag vet inte men i mitt minne har jag placerat dig bredvid Valencia. Eller har jag placerat dig där, i staden, kanske är det där jag låter dig bo nu när jag vill skriva vår berättelse. Du blev kvar där och jag åkte hem.