Torsdag 9 april 2020: "Valencia, jag skrev aldrig några vykort..."

Valencia letar sig fram i mitt inre i ljuset av morgonens strålar. En randig gata på köksbordet, ett mönster som faller in genom fönstret och i den ljuskäglan ryms minnet. Jag öppnar mitt köksfönster, luften är klar och sval och duvan på marken utanför sitter lugnt och mornar sig. Gatans ljud av morgontrafik. En tuta, grus som skrapas mellan däck och asfalt. Doften av fukt från natten. Skrattmåsarna som cirkulerar med sitt läte över hustaken. Valencia, jag skrev aldrig några vykort när jag var där, kanske är det det jag gör nu. Då var vistelsen en tidsficka, en relation mellan två älskande som hade funnit en plats där de kunde upptäcka varandra. Nu är den ett minne som letar sig fram, dörren till något jag saknar öppnar sig. Kan jag vara här inne en stund och förnimma den där känslan av att vara intill dig. Får jag berätta vår historia så här i ett fiktivt vykort, en text skriven långt efter att vi var nära varandra. Vi var nära varandra. Jag såg på dig när du gick över torget, jag bromsade mina steg för att kunna se hela dig i rörelse, din kropp föll inte framåt, inte heller bakåt, din kropp gick i balans över torget, en kropp på väg. Varje morgon tog vi en tur till den stora parken som ligger mitt i staden där joggare och hundägare, fotbollsspelare och tennisspelare, cyklister och gångtrafikanter samsas om platser, vägar och stigar. Vi sprang på den rödbruna stigen och räknade inte stegen men kilometrarna och svettades ymnigt. I Valencia svettades jag mycket, solen brände tidigt och fukten i luften eldade på mitt system. Jag tyckte om att svettas. Tillsammans med dig i Valencia tyckte jag om så mycket som förut inte gått att gilla. Var det du eller var det staden. Jag vet inte men i mitt minne har jag placerat dig bredvid Valencia. Eller har jag placerat dig där, i staden, kanske är det där jag låter dig bo nu när jag vill skriva vår berättelse. Du blev kvar där och jag åkte hem.