"Lätt att få inspiration och komma in i ett skaparflow och att dyka in i olika känslor, tillstånd och utforska det som kommer fram!"

 

Sedan flera år tillbaka har jag hållit i olika workshop där flera konstnärliga uttryck fått vara utgångspunkten för ett utforskande av sig själv och sin inre röst. Genom musiklyssning, rörelse, bildskapande, poesi och berättande har dörren till det kreativa rummet öppnats. Min ambition är att skapa tillit till det egna skapandet, den inre rösten och till gruppen. I sommar håller jag en workshop igen: Livsluft - ge dig själv och din kreativitet utrymme! Här några röster från tidigare deltagare. Blir du nyfiken och vill veta mer om "Livsluft" skicka ett mail till alva.uddenberg@gmail.com.

Röster från tidigare deltagare:

"Lätt att få inspiration och komma in i ett skaparflow och att dyka in i olika känslor, tillstånd och utforska det som kommer fram!"

"Det var lätt att se processen i flera steg, hur viktigt flödet är och hur det ger intressant utveckling:"

"Verkligen skapande i process hela veckan. Lustfyllda uppgifter. Trygg energi i rummet."

"Jag har lärt mig genom att höra andras perspektiv och tankar."

"Lätt och skönt att bli ledd, flyta med i flödet."

"Jag har fått syn på mönster jag har och använder i ord och bild."

"Jag har blivit mera lyhörd. Att skapa och berätta på olika sätt och att den kreativa processen kan ha flera stadier."

"Jag känner mig nyfiken på vad som ska komma härnäst. Jag börjar lita mer på mina flöden, att låta dem komma ut för att användas."

"Just det lekfulla sättet att plocka fram kreativiteten var precis det som jag var ute efter."

"Alva är en fantastisk pedagog - en förebild. Hon leder processer med stor kunskap och varmt hjärta, skapar en trygg och fri miljö."

Torsdag 9 april 2020: "Valencia, jag skrev aldrig några vykort..."

Valencia letar sig fram i mitt inre i ljuset av morgonens strålar. En randig gata på köksbordet, ett mönster som faller in genom fönstret och i den ljuskäglan ryms minnet. Jag öppnar mitt köksfönster, luften är klar och sval och duvan på marken utanför sitter lugnt och mornar sig. Gatans ljud av morgontrafik. En tuta, grus som skrapas mellan däck och asfalt. Doften av fukt från natten. Skrattmåsarna som cirkulerar med sitt läte över hustaken. Valencia, jag skrev aldrig några vykort när jag var där, kanske är det det jag gör nu. Då var vistelsen en tidsficka, en relation mellan två älskande som hade funnit en plats där de kunde upptäcka varandra. Nu är den ett minne som letar sig fram, dörren till något jag saknar öppnar sig. Kan jag vara här inne en stund och förnimma den där känslan av att vara intill dig. Får jag berätta vår historia så här i ett fiktivt vykort, en text skriven långt efter att vi var nära varandra. Vi var nära varandra. Jag såg på dig när du gick över torget, jag bromsade mina steg för att kunna se hela dig i rörelse, din kropp föll inte framåt, inte heller bakåt, din kropp gick i balans över torget, en kropp på väg. Varje morgon tog vi en tur till den stora parken som ligger mitt i staden där joggare och hundägare, fotbollsspelare och tennisspelare, cyklister och gångtrafikanter samsas om platser, vägar och stigar. Vi sprang på den rödbruna stigen och räknade inte stegen men kilometrarna och svettades ymnigt. I Valencia svettades jag mycket, solen brände tidigt och fukten i luften eldade på mitt system. Jag tyckte om att svettas. Tillsammans med dig i Valencia tyckte jag om så mycket som förut inte gått att gilla. Var det du eller var det staden. Jag vet inte men i mitt minne har jag placerat dig bredvid Valencia. Eller har jag placerat dig där, i staden, kanske är det där jag låter dig bo nu när jag vill skriva vår berättelse. Du blev kvar där och jag åkte hem.