En sådan besynnerlig blomma hon är

En sådan besynnerlig blomma hon är, som hon letar sig tillbaka i tiden och försöker ställa till rätta även om hon vet att det inte går. Hon vill så gärna försöka. Hon vill så gärna att livet skulle tagit en annan vändning när hon var liten, när hon var ung. Nu när hon går där mellan gärdsgårdar och hagar och matar hönor. Nu när hon vet att det är konsten hon inte bara vill ägna sig åt, det är det enda hon kan, vara konstnär, utforska existensen med färger, leta fram nya material och forma skulpturer som visar hur människan kan se ut på insidan, porträtt av psyken, porträtt av själar, porträtt av det som en gång var en människas dröm. Hennes tankar skär sig mot varandra, hon vet inte hur hon ska få dem att gå i takt och hänga ihop, nu är det som om de ostämt spelar en melodi som saknar rytm, som svänger oberäkneligt och skär in i den verklighet som hennes blick faller på. Ängens gräs och allt det andra hon ser har gulnat, morgonsolens strålar tar i ordentligt nu och ljuset bländar i allt det gyllengula som hösten för med sig. Sen går den över i orange och hon kan se hur penseln rör sig cirkulärt över duken för att det ska bli så stora fält som möjligt, det orange sväljer det gula och hon låter ett stråk vitt göra skillnad. Så ett mellanrum. Här kan hon andas, drar ett streck över det som är himlen, hon har gjort den skär mot det orange för att ge tavlan den intensiva färg som hon känner att livet har i september. Hon skördar nu, hon skördar sina färger och låter all längtan fylla tavlan. Kanske kan den bli en portal som tar henne vidare. Får hon gå nu eller måste hon stanna här. Gärdsgårdarna ramar in, stänger in, hon vill till öppna fält där landskapet rör sig böljande, där grusvägar öppnar bilden och hon kan ta en ny väg, där hon kan följa det som slingrar sig fram. Nu springer ett rådjur in i tavlan, ett språng som hon inte kan låta bli att teckna med blått, den färg hon alltid väljer när hennes längtan drar in i henne som ett stormigt hav. Penseln är tunn och spetsig, rådjuret blir svagt i konturerna och hon vet att inte alla kommer att lägga märke till den skygga gestalten.

Det gråa, så många nyanser men ändå grått

Silvergrå är fasaden på den timrade stugan, ljusgrå är himlen som ligger över stugan, askgrå är kvinnan som föder en flicka och som föder alla de andra flickorna i längtan efter en pojke.

Vindilen drar genom luften, osynliga silvergrå spikar slår mot kinden, det river och sliter i vinden och snön har ett yttersta skikt som är hårt och vasst. För lätta barnfötter bär skaren men när mamman med de långa kjolarna och den tunga barnafödande kroppen går över gärdet då brister ytan och hon trampar djupa spår i snön. Döttrarna skuttar efter och leker att spåren är öar och allt det andra hav med odjur med vassa tänder. Nu skenar hästarna i hagen och den tunga kvinnokroppen stannar upp i sin rörelse som om hon grips av en frusen rädsla. Döttrarna ser sin mor men låter inget hindra dem från att fortsätta sin lek genom snön och över gärdet. Modern vandrar vidare utan att förstå vad som fick henne att stanna. Nu bryter solens ljus igenom de tjocka molntäcket och hennes blick blir klar och en fågel kvittrar till när de passerar björken som lövlös breder ut sina grenar i luften där vinden tar tag. Den tunga kvinnokroppen tar om stammen på björken, hon håller om den, lägger sin kind intill barken som är kall och len och gjord i tunna papperslika lager. Döttrarna skuttar efter sin mor. Så stannar de inför bilden av henne intill stammen, ser på varandra med blickar som undrar och finner en värme hos varandra, långsamt drar de sig närmare sin mor och när de är alldeles nära omfamnar de kjolarna som tungt hänger nerför kroppen. Flickornas armar håller om varsitt ben, de stadiga som vandrat långt och ständigt är i rörelse för alltid finns det något som behöver hämtas eller lagas, det finns alltid en punkt att lämna och en punkt att gå till. Stadigt håller flickorna sin mors ben, hon vrider på huvudet och blicken faller över hennes axel där ser hon sin ena flicka krama och gosa med näsan i kjoltyget, så vrider hon och ser åt andra hållet och även där ligger en näsa tätt intill och starka små armar håller om hennes lår. Moderskroppen tar ett ännu stadigare tag om björkstammen och låter all längtan stanna mellan det som är nu och det som varit.