Ett skrivande rum - distanskurs våren 2018

Skriver du och vill utforska din skrivprocess och utveckla ditt skrivande?

Kursen Ett skrivande rum, är på distans, och jag har utvecklat den för att du som skriver just ska ha möjlighet att både skapa tid och rum för ditt skrivande.

Kursen är 40% av heltid och en dag i månaden ses vi på Sundbybergs folkhögskola. På träffarna samtalar vi om text, gör gemensamma skrivövningar och diskuterar litteratur. Mellan träffarna har vi skrivövningar på nätet.

Jag vill med kursen skapa ett skrivande rum där du har möjlighet att både inspireras och utvecklas i ditt skrivande.

Läs mer om kursen på Sundbybergs folkhögskolas hemsida:

http://sundbybergsfolkhogskola.se/vara-kurser/kulturparaplyet/ett-skrivande-rum/

Ansök senast 20 november 2017!

Välkommen!

Skärningspunkt blev Stjärningspunkt

I tisdags besökte jag Fotografiska och utställningen Being There, med bilder av journalisten och fotografen Paul Hansen. Bilderna gick rakt in i hjärtat, sårbarhet och kamp för liv blev det som bilderna väckte hos mig. Men också närheten mellan oss människor, och hur vi kan komma nära varandra via fotografiet. Bilderna i utställningen var berättelser, "små berättelser i berättelsen". Mörkret i människan var scenen för berättelserna, men hoppet var på olika sätt drivkraften i bildberättelserna. Det var mycket att ta in. En del kändes onämnbart och orden blekande. En stund satte jag mig mitt emot ett foto av ett barn, våra blickar möttes och jag skrev en dikt. Det blev angeläget att finna ord, att finna en plats i mig för att bära vidare det som behöver benämnas.

Paul Hansen skriver "Kameran är bara ett verktyg. Fotografi handlar i själva verket om närvaro, respekt och intimitet. Och att som berättare våga vara sårbar". Jag tänker att pennan och ordet, dikten och berättelsen, också handlar om det - jag gör ett försök, här är dikten:

Stjärningspunkt
Vardag, din verklighet, den ligger inte nära min,
är det första jag tänker på
med den blick du ger mig som betraktare.

Ditt liv vandras på grus i tunna tygskor.
Din klädnad skiljer sig från min.
Armbanden, ringar i plast, liknar de jag hade som barn.

En beröringspunkt.
Skärningspunkt.
Stjärningspunkt.

Korsvägen; du kommer från ett håll och jag från ett helt annat.
Dina ögon, som ser rakt in i kameran, blicken som fångas.
Leendet som ligger i blicken, i kindernas form och på läpparna.

Din ålder syns inte, du är ett barn.
Istället fastnar jag för nyfikenheten och hoppet som du ger till mig.
Förtjänar jag det.

Önskar att du får känna hoppet hela ditt liv;
att du om nittio år sitter på en veranda och ser dina barnbarn leka
hör dem sjunga och skratta.

Där sitter du,
blundar en stund
glimtar av glädje och sorg
strömmar genom dig.

Du öppnar ögonen för att ta in
omfamningen som barnbarnen ger varandra.
Intill dig sitter din dotter,
rörelsen hos dig;

Du sträcker ut din hand,
hon tar den, håller i
långsamt släpper du taget
låter allt falla
mot något annat.

Barnens omfamning har upphört
snabba fötter springer mot dig,
du är någon annanstans.

Jag känner din blick i mig
ett fönster mot liv och rörelse
plockar upp ditt leende
vill skicka det vidare till nästa
och nästa och nästa

"Jag skriver för att ta reda på vad jag vill berätta"

Författaren Kerstin Norborg kom ut med sin tredje roman, "Marie-Louise", i höstas (2015). Romanen handlar om konstnären Carl Fredrik Hills syster Marie-Louise. Igår besökte Norborg skrivarlinjen på Sundbybergs folkhögskola och talade om hur det är att skriva en roman och förhålla sig till ett biografiskt material. Norborg berättade om sitt skrivande som ett slags läggspel, där bilder träder fram, hur hon utgår från dem och skriver och i en långsam och snirklig process tar berättelsen form och hon vet vilka texter som ska fogas samman och i vilken ordning. Hon förhåller sig till materialet genom att välja det som är angeläget för berättelsen.
Under sitt besök talade hon också om sin väg till författarskapet och hur det började med den lärare i svenska som hon hade på gymnasiet, hur han förmedlade sin relation till det skönlitterära läsandet som livsnödvändigt. Hur han också gav dem fria uppsatsämnen och gav tydlig respons, Norborg beskriver det som att det fanns en mottagare av texten som läste den utöver att rätta språkfel. När sen Kerstin Norborg gick en skrivarkurs på Medlefors folkhögskola och hade Staffan Söderblom som lärare och han sa "Jag skriver för att ta reda på vad jag vill berätta" då blev det en bekräftelse på ett förhållningssätt till skrivandet som Norborg kände igen sig i.
Kerstin Norborg beskriver sin skrivprocess som långsam, upptakten till sina romaner kommer flera år innan hon fullföljer dem. Det kan vara en bild som träder fram. Hon berättar att upptakten till hennes debutroman, Min faders hus, kom när hon deltog i en mässa i en kyrka på Capri. Hennes farfar, som varit präst, och berättelserna om honom trädde fram och det blev sen utgångspunkten för Min faders hus. Det är en roman om språket och om tystnaden, Norborg berättar att upplevelsen av att tystna delvis är självbiografisk då hon som ung utbildad sig till journalist men efter några år upplevde att språket, det hon skrev bara tog henne längre ifrån det hon ville berätta. Norborg lämnade journalistiken och gick en musiklinje på folkhögskola där hon under två år spelade fiol. När hon sen närmade sig språket igen var det med korta prosapoetiska stycken, och det var som poet hon debuterade. För Norborg var det befriande att i romanen Min faders hus skriva om en man, prästen Arvid, det gav henne ett tydligt fiktivt rum att skriva i och hon vågade skriva fram det som var viktigt. Berättelsen om Arvid blev mer än hennes farfars historia. När Norborg nu skrivit om Marie-Louise Hill har hon återigen förhållit sig till biografiskt material och den stora utmaningen denna gång var att skriva utifrån en kvinna. En utmaning är att inte bli för redovisande utan det Norborg vill är att ge liv. I breven mellan Marie-Louis och hennes bror Carl Fredrik fastnade Norborg både för deras relation och för hennes handstil.
I slutet av besöket kommer vi in på tid och hur olika tidslager och tidshopp finns med i hennes senaste roman. Deltagarna undrar hur hon gör. Norborg säger att för henne är skrivandet en plats där hon kan vara på flera tidsplan samtidigt, tiden är inte linjär. Som inspiration och förebild nämner hon här romanen Mot fyren av Virginia Woolf.
Essensen av hennes besök; skrivprocessen får vara krokig och långsam, berättelsen och texten är viktigare än den egna personen och skrivandet är ett rum, en plats, där flera tidslager existerar samtidigt.