En ö; mitt hörn av världen

Båten tog oss över till ön, det är en varm förmiddag i slutet av juni, grusvägen dammar. Där ser jag oss gå, du är nu 1 och 53 lång och bär din lila ryggsäck fylld med både kapitelböcker, mjukdjuret och pyssel. Vi är på väg till stugan på ön. Landskapet grönskar och det frodiga möter hettan. Framme vid granskogen går vi genom myggornas värld och strålarna blinkar till mellan grenarna. Så skymtar sjön och husknuten. Vi är framme vid stugan som ligger mitt i det gröna med ansiktet mot sjön där fåglar bor.

Vi hittar nyckeln på sin plats i förrådet och träder in i stugan som någon annan möblerat med sitt liv. Vår packning står lutad mot köksskåpen medan vi går runt och provligger sängar och öppnar dörrar. Nyfiket letar du efter din plats och landar i en säng där det går att möta sig själv med fönster åt tre håll. Ett hörn av världen, ett eget hörn, en plats att vara på. Vi sover här. Vi badar här. Vi äter och pratar och vandrar. Du är min dotter och jag ser dig plocka blommorna; gula, lila, rosa, blåa, vita. Du frågar om namnen på växterna. Jag benämner dem och du upprepar. Du är tolv år. Du är mitt barn och jag går bredvid lyssnande och glad. Världen kan upptäckas här, ett hörn av det stora som vi också är en del av.

Du vaknar sent nästa morgon; sätter dig upp med nästäppa och tovigt hår. Jag känner mig också trött och har somnat om flera gånger. Men nu går vi upp och äter frukost. Första morgonen i stugan hittar vi inte riktigt hem i oss själva. Det pågår ett arbete att förstå var jag är. Går ner till bryggan och där simmar små fiskar runt och rör sig i stim. En tärna dyker men blir utan byte cirkulerar längre bort till en annan vik för fångst.

En kväll går vi till Båken. Den ligger på en höjd och vi tar trapporna i snabb takt för nu går solen ner och vi vill se den ligga där på horisontens kam och lysa röd. Ditt motstånd mot promenaden mjuknar och du vänder dig mot mig och säger tack mamma att du tog mig hit. Sen höjer du kameran och tar bilder av den eldfärgade solen som rullar ner bortom horisonten men som ännu skiner på oss, på Båken, på tallarna och gör himlen rosa. Ålands hav blir en pastellmålning under himlen den här kvällen. Skären ligger som längtansfulla platser av frid, stilla, stilla är havet och vi sätter oss intill varandra på klippan och ser hur solen försvinner. Det är den tiden när natten aldrig blir mörk, ett skymningsland breder ut sig och vi tar en annan väg ner från berget och vänder hemåt.

Stugan har blivit hem. Vi sover gott och lyssnar till tystnaden. Jag packar matsäck. Oliver, tomater, sallad, vatten. Så vandrar vi längre söderut med handdukar och baddräkt. Grusvägen har skuggiga ställen där vi stannar och dricker. Solen är åter högt på himlen och vi letar oss fram till en strand med sand, småfisk i stim och släta klippor. Segelbåtar på väg ut mot Ålands hav. Värmen rinner av oss när vi badar i det friska. Simmar och dyker. Sen sitter vi på klippan och äter sallad, småpratar och tystnar tillsammans. Klippan är varm och jag lägger mig ner för att ta in dofterna av salt, vatten, sol och värme.

När vi promenerar hem har vi läst och badat i flera timmar. I dikeskanten växer förgätmigej och du som jag beundrar den lilla blommans söthet. Gulliga ljusblå små. Vi kommer till en vägkrök och jag förnimmer min barndom, dofterna som slår upp från den fuktiga marken tar mig tillbaka till en annan ö och en annan tid. Jag berättar det för dig och kanske förstår vi båda just då hur nära vi står varandra i det ögonblicket när mitt minne tar form och blir en tråd i den livsväv som är din och kommer att vara ett minne för dig. 

Du håller om mig, dina kramar är så mjuka, så som barn kramar sin mor. Jag är din mor och du vänder dig till mig. Dina bröder finns också i kramarna. Mina barn, tre barn, finns som kroppsliga förnimmelser. Kroppens minnen träder fram och längtan efter den närheten som funnits blir ibland oöverstiglig. Så vänder jag om och ler istället över att bära på minnen av den närheten. Tänk att mitt hörn av världen är just det här; att vara mor till tre barn som jag fått dela och får dela så mycket med. 

16 maj: "Vi åkte ut till naturreservatet som jag hade längtat"

Vi åkte ut till naturreservatet som jag hade längtat efter. Grusvägen låg framför oss i ett landskap med vikar och ängar. Sensommar. Vi är tidiga och inte så många andra går här. Vi letar oss ut till en plats, en klippa där ingen annan är och medan vi sitter där sjunker vi in i ett lugn. Solens speglingar i vattnet, som är stilla, ingen vind. Vi har kaffe, smörgås, sallad och en chokladbit med oss. Lunchen smakar extra gott. Varje del av mig är lycklig här, också nu när jag går tillbaka träder känslan fram. Det är samtalet som pågår mellan oss som gör mig lycklig, jag minns inte vad vi pratade om men jag minns hur vi pratade. Lugna stämmor som letade sig fram i ett ämne som vi båda ville utforska. Ofta rörde vi oss i det mellanmänskliga, rörde oss i hur människan förhåller sig till livet, världen. Hur konsten har gestaltat detta genom tiderna. Tillsammans var vi nyfikna och jag tyckte om att lyssna till dina tankar som du varit med ett tag och som du presenterade för mig. Vi valde varandra du och jag. Där i skogen hittade vi svamp, mina ögon hade blicken med sig och gula kantareller trädde fram bland blåbärsris och mossa. Din förundran både över blicken och svamparna påminde mig om barnet i mig. Det lekfulla trädde fram i dig och så var vi där, som två barn, de barn vi också var tillsammans. Jag älskade att ströva sådär i skogen med dig och upptäcka, det var som att du gav mig en bit av min barndom tillbaka. Inne i mig öppnade sig minnen och platser som jag inte besökt på länge. Stunder från barndomen då närvaron varit stark och ögonblicket var precis som det skulle. Så var tiden med dig när vi hade det som bäst. Jag behövde inget mer än din närvaro, vi gjorde livet meningsfullt och oändligt tillsammans. 

Jaget i denna dikt kan också vara du

Du lyssnar när jag talar

vad hör du

Jag ser på dig när du talar och dina rörelser

blir bindestreck mellan dina ord

Tystnaden du svarar med när jag ställer en fråga

gör mig osäker

Är jag den mobbade eller är det bara så att du inte har tid

Hur vet jag

Behöver jag visa dig ditt värde,
kan vi människor ens tala om värde när vi talar om varandra

Relationen kan vara värdefull, eller relationen är och
är jag med dig då betyder du något för mig

Jaget i denna dikt kan också vara du

I det universella ingår både du och jag, våra erfarenheter liknar varandra

Glappet mellan två kan visa sig med orden och kan minska med rörelsen

Därför ser jag på dig när du talar för att jag vill förstå och komma nära

också din värld är nära min

i de mest uppenbara letar vi efter frågor när svaren ligger uppradade inför oss

Tänk att du har min uppmärksamhet

kanske kan jag kalla dig min vän ändå håller jag mig undan från dig,
orkar inte mer än det just nu

blåser bort bortom

orden, orden, orden
blåser bort bortom bergen

blåbärskullens
sluttning leder till
en plats där gullvivor blommar

orden, orden, orden
blåser bort bortom bergen

vinden där mormors saker ligger samlade
en gammal väska med lås
jag undrar så vad som finns däri

orden, orden, orden
blåser bort bortom

vinden ett hål
skickar ut en luftstråle
mot mig där jag står

blickar blicken bortom bergen
blåser vinden

orden, orden, orden
ger mig nyanser
att se

Essä: Om det inre barnet i relation till berättelsen “Kortspelet” av Selma Lagerlöf

"Mamma vet allt", skriver Selma Lagerlöf upprepade gånger i berättelsen Kortspelet, som handlar om hur Selma som 12-åring möter sin egen vrede. Det som stannar kvar hos mig är hur de samspelar; barn och mor. Den givna tillflykten är mammas famn, hon tar emot med sin kropp, säger inget utan ger sitt barn den famn hon behöver. För under den vrede som Selma känner finns rädsla, och rädslan blir mött. Barnet stannar i famnen och mamma leder henne upp till sängen, där bäddar hon i ordning barnets säng.

Barnet tänker först inte gå och lägga sig, mamman fortsätter pyssla med sängen och barnet får nu en inre upplevelse, hennes ögon vänds inåt och hon får syn på ett odjur som bor i henne, det har tagit sig upp ur gyttja och ut ur en djup håla. Det som händer sen är att Selma bestämmer sig för att detta vilddjur aldrig mer ska få komma fram. Mamma har bäddat klart och barnet lägger sig i sängen, barnet och mamman är överens om att nästa dag skall Selma be sin farbror om förlåtelse. Mamman sitter bredvid sitt barn tills hon somnar. Återkommande i berättelsen är “mamma vet allt”.

Det ordlösa, det som inte behöver sägas, barnet som förstår, får trygghet och tid att upptäcka sig själv, sin vrede och vad hon behöver göra med sin vrede. Mamman håller henne, i famnen och den fysiska närheten att bli mottagen i sin ilska och i sin vrede, att få vara med den, ger Selma möjlighet att se på sig själv med distans.

Berättelsen berör mig, mitt inre, barnet som upplevde vreden. Den vrede som ofta väcks i en känsla av rädsla, rädslan att inte få vara med, att inte göra rätt, att inte bli förstådd. Så väcks vreden och vem vill möta någon som är vred? Men ett barn. Ett barn behöver sin hamn, sin trygghet, ett barn behöver bli hållen. Det är om en blir hållen som barn som en sen vet hur en håller sig själv som vuxen. Just så, att det där djuret, vredens inre djur, vill en kunna tygla. Ilskan och vreden blir så snabbt en känsla av skam, skam över att inte känna sig som andra, att känna sig lämnad och utpekad.
I skammen är det svårt att få syn på sig själv och svårt att då möta världen. I berättelsen möter inte Selma skam utan hon får utrymme att se sin egen vrede, och det blir möjligt att agera, hennes rörlighet begränsas inte genom skam utan hon blir istället vägledd, ej lämnad ensam, modern är med henne i denna inre resa, “mamma vet allt”.

Min tankar går till det engelska ordet ‘behave’ som i sin ursprungliga betydelse handlar om att härbärgera, sitt liv och sig själv, ordet som rymmer både to be och to have, att vara och att ha/hålla. För att kunna detta behöver en som barn få tillgång till sig själv, vägledd av sin mor blir barnet i denna berättelse sin egen, hon får syn på vilka krafter hon rymmer och hon får tillgång till sina egna redskap för att ta hand om krafterna. Det skapar möjligheten för detta barn att bli motståndskraftig, att finna sina sätt att möta sig själv i olika tillstånd och se vad som behövs, vilket behov hon har.
När mamman går undan med barnet ger hon barnet ett fysiskt rum, ett utrymme att vara i detta tillstånd, att låta känslostormen bedarra. Inte ett ord om att vad som lämpligt eller inte, inte ett ord om att barnet inte får känna det som barnet känner. Här menar jag att visdomen i denna berättelse ligger, att mamman ger barnet möjlighet att vara kvar i känslan. Mamman håller henne och känslan växer inte, istället avtar den och barnet kan själv känna vad som händer i henne. Hon ser vreden i ögonen, hon står ansikte mot ansikte med sin egen vrede och hon fattar själv ett beslut om vad hon vill göra med sin vrede.

Jag ser mitt inre barn i drömmen i natt, en liten vilsen varelse som tultar runt, ett förspråkligt barn, men likväl full av känslor som förvirrar, kanske är det i drömmen mer en bild av mitt inre känsloliv idag än en minnesbild av hur det var då. Jag tänker att det är så, men denna förvirring idag, kan ha sina rötter i det förspråkliga barnet. Hur togs hon emot i världen? Hur såg hållandet ut? Vem höll henne nära, nära i tanke och känsla? Vad är det som gör att jag inte fullt ut upplever att jag blir mottagen som den jag är? .Jag tror allmänmänskliga frågor som stiger fram hos många människor då och då. Nu gav berättelsen mig, och kanske någon annan, nya, tydligare frågor att fundera över. I skrivandet skapas ett tillstånd där jag kan se genom bokstäverna på mig själv en stund. Jag stannar upp vid mitt eget inre barn och är med det. Tar hand om den där lilla lilla människan som känner sig övergiven i en stor värld.
För barnet skapar ironi distans. Känslor är inte farliga men behöver få komma ut, det är det egna rummet som gjort det möjligt för mig att vara med mig själv, med mitt inre barn. Att skriva skapar utrymme, att läsa Kortspelet skapar förståelse för något som en själv upplevt. Frågan om det finns någon annan som vill och orkar vara med mig fullt ut, den frågan går att möta. För var och en av oss är det så att vi behöver vara med oss själva. Jag behöver vara med mig själv, jag behöver stå kvar och hålla om mitt inre barn. Jag behöver själv bädda sängen och göra det mjukt och mysigt och skönt för detta barn så att det i lugn och ro får känna allt det som känns och i det kan se hur och att det faktiskt går att reglera känslorna.
Alla känslor finns där och det som uppstår kan aldrig vara fel, det som uppstår behöver bli mött. Barnet kan jag hålla, jag är vuxen nu och jag kan hålla det och ge detta barn det som det behöver; en mjuk röst, en sång, en skriven dikt, en målad bild, en promenad, ett fotografi, en springtur, en dagdröm, en resa, ett möte, samvaro med vänner, med familj, med dem jag älskar, med en bok, med en berättelse - närvaro!
Här och nu går att göra annorlunda, här och nu uppstår utifrån det som nyss hände, här och nu kan jag välja något annat. Jag kan välja att älska det lilla barnet och jag kan välja att ge barnet utrymme när känslorna blir stora och behöver utrymme. När odjuret kryper fram kan jag reglera det, låta det få finnas tillsammans med mig den stund som behövs och sedan låta det träda tillbaka. Och sen bara fortsätta älska den inre härliga ungen som är full av liv, idéer och nyfikenhet - som vill möta livet och världen och alla människor som hon längtar efter att skapa tillsammans med.

Gränsen för vreden, energin som finns där, ger möjlighet för kreativiteten och skapandet att växa. Där kan känslorna ta form, i att skapa relationer med andra, i att skapa ord och berättelser, i att skapa bilder och fotografier, i att skapa en värld som är möjlig för hela människan att leva i - en värld där alla sidor får sitt utrymme, där det som uppstår får finnas.

Ett skrivande rum - distanskurs våren 2018

Skriver du och vill utforska din skrivprocess och utveckla ditt skrivande?

Kursen Ett skrivande rum, är på distans, och jag har utvecklat den för att du som skriver just ska ha möjlighet att både skapa tid och rum för ditt skrivande.

Kursen är 40% av heltid och en dag i månaden ses vi på Sundbybergs folkhögskola. På träffarna samtalar vi om text, gör gemensamma skrivövningar och diskuterar litteratur. Mellan träffarna har vi skrivövningar på nätet.

Jag vill med kursen skapa ett skrivande rum där du har möjlighet att både inspireras och utvecklas i ditt skrivande.

Läs mer om kursen på Sundbybergs folkhögskolas hemsida:

http://sundbybergsfolkhogskola.se/vara-kurser/kulturparaplyet/ett-skrivande-rum/

Ansök senast 20 november 2017!

Välkommen!

Det är inte bara skymning...

I mitt arbete som terapeut skriver jag reflektioner om stort och smått som jag ser och upplever i mitt eget liv. Detta gör jag som en slags förberedelse, för att kunna ställa mitt eget åt sidan och möta den Andre. Här är ett avsnitt från i höstas:

"De är inte bara skymning när jag styr mina steg mot institutet denna måndagkväll i september, solen har gått ner och kvällen är mörk. Jag funderar över varför det känns så obekvämt med mörkret idag, kanske är det kombinationen av lite kvav värme - klimatet känns inte igen, det är nåt som skaver med värme och mörker i september. Jag kliver av tunnelbanan vid Medborgarplatsen, när tid finns är det skönt att ge utrymme för en lite längre promenad. Jag väljer Tjärhovsgatan, går förbi Björns trädgård och en man som ivrigt och darrigt försöker erbjuda några yngre lådvin, de svarar artigt och tydligt att de inte vill ha, mannen är ändå ivrig och vill få dem att ta ett glas, tappar sin plastmugg i ivern, sen har jag gått förbi och vet inte om han fick bjuda. Strax efter glider en man med ett barn ner från en tvärgata, barnet berättar ivrigt om något som hänt under dagen och mannen frågar uppmärksamt för att förstå. Mina steg är hastiga, min rytm i klivet är jämn, så mannen och barnet lämnar jag bakom mig och tystnaden på Tjärhovsgatan blir allt tydligare. Men mitt emot brandstationen finns en lite fotbollsplan, där bryts tystnaden av engagerade barnröster som spelar fotboll och ett högt smack berättar för mig att bollen far iväg i en precis båge mot mål, men ribban räddar laget denna gång. Mina steg håller rytmen och strax är jag på trottoaren utanför Katarina skola, ett ensamt barn kastar om och om igen boll mot basketkorgen, plötsligt får bollen en extra studs och kommer farande i luften framför mig, studsar ut på vägen, ingen biltrafik så jag kliver ut i gatan och fångar upp bollen som hunnit studsa mot en bil och barnet kommer ut från skolgården och tar emot sin boll med ett tack. Jag återgår till rytmen och möts av en man som med hög röst, utan mobiltelefon, pratar högt för sig själv och sparkar på en chipspåse, kroppen svänger hit och dit. Jag passerar honom och i min tankevärld blir han en bild av ensamhet och desperation, jag börjar tänka på samhällets kollaps, hur strukturer som funnits brutits ner och hur allt fler människor mår sämre, hur den psykiska ohälsan ökar. Så tänker jag att hans liv behöver inte alls stämma överens med vad jag associerar till. Jag har nu passerat Novellix, de lilla förlaget som ger ut noveller i pocketformat, där inne höll de på att stänga igen för dagen och jag tänker på hur engagemang spränger alla gränser för arbetstid och vardagsrutiner. Allt medan jag själv är på väg till ett möte, ett andra möte med en människa som vill gå i terapi, som vill göra ett arbete med sig själv. Under min promenad tänker jag också en del på kulturkrönikan från söndagens Svenska Dagblad, där Madelaine Levy reflekterar kring frågan om att hjälpa andra och hur det gör en lyckligare. Jag går och tänker på att jag skulle vilja skriva till Levy, och berätta om hur svårt det är att uppnå den lyckan för att jag märker att den hänger nära nära samman med hur jag tar hand om mig själv, nånstans i krönikan hade jag blivit glad om hon fångat livets nyanser, det blir så lätt svart eller vitt i tidningsvärlden, och då blir den världen så långt ifrån den värld som jag känner mig befryndad med. Jag tänker att hon glömmer det inre barnet, det inre livet, den inre rösten då hon förvånas över att de yttre skyddsbarriärerna som familj, vänner, karriär inte räcker för att göra en människa lycklig - medicinen är att hjälpa andra skriver hon, rikta fokus bort från sig själv, och jag tänker att allt det där med barriärer som hon skriver om är ett effektivt sätt att rikta fokus från sig själv, att låta den yttre världen bestämma vem en är, att låta prestationen bli viktigare än den inre rösten som ropar efter något annat, och kanske har hon rätt i att hjälpa andra gör en lyckligare, jag tänker att hon har rätt och jag tänker att vägen dit kräver att du är med dig själv, relationen till dig själv behöver också få utrymme. Jag närmar mig institutet, sneddar över Tjärhovsplan och förundras över den förändring som den här delen av Södermalm genomgår just nu, en plats som brukar sjuda av liv och trafik är nästan helt öde, ombyggnaden av Slussen sätter sina spår, livet får ta nya vägar och den förändringen är inte lätt att acceptera men tids nog kommer det nya vara en vana, som om det alltid varit så. Innan jag kliver in på Fjällgatan låter jag blicken vila på Gamla stan och kyrktornen, Tyska kyrkans långa smala torn gör i den här vinkeln en skugga på Storkyrkans torn, och jag tycker det är vackert, som om tornen kommunicerar med varandra. Så är jag framme och kan kliva in i den mer konkreta förberedelsen"

"Skuggan" Novell från 2010

Här har jag skrivit en novell som heter "Skuggan" och den handlar om två systrar. Jag har skrivit den i jag-perspektiv, tyckte att det var spännande att gå riktigt nära den ena systern. Den handlar om två fiktiva systrar, den är alltså inte sann men kanske sannolik. Kommentera gärna!

Skuggan

Jag sitter ensam. I mitt kök. Som doftar av stekt lök, pannbiff och kokt potatis. På min tallrik ligger maten fint upplagd, en klick med lingon pryder tallriken och är egentligen det enda jag gillar av det som finns på tallriken. Du har precis gått. Du har stått här, i mitt kök, och lagat maten. Du ringde mig tidigt på morgonen och frågade om du fick komma över, sa att du kunde ta med dig mat så att vi kunde laga tillsammans, sa att du ville prata. Och jag sa ja, för jag kunde inte komma på något skäl att säga nej. Så las luren på. Jag ångrade mig nästan direkt och kunde inte förstå hur jag tänkte.

Jag gick fram till köksfönstret, ställde mig nära så att koftan nuddade pelargonerna som genast gav ifrån sig sin doft och skänkte mig lugn och ro, för doften av pelargoner den får mig att tänka på Astrid med pelargonerna och gitarren. Det var hon som lärde mig att spela, hon bodde i huset mitt emot skolan och hon arbetade i musikaffären i stan. Jag hade sparat till en gitarr men kunde ännu inte spela. Mina besök i musikaffären hade varit många så Astrid kände till min längtan och jag tror att hon blev lika glad som jag när pengarna äntligen räckte. Astrid bjöd hem mig och lärde mig grunderna, varje tisdag efter skolan och ibland ytterligare någon dag i veckan.

Jag tittar ner på pelargonen som skjuter nya skott, som om den vill visa hur glad den är för omplanteringen, större kruka och näringsrik jord. Jag trycker ansiktet mot fönstret, vilar pannan och stirrar ut. Hur kunde jag säga ja. Varför ringde du? Hur kan jag förbereda mig för din ankomst? Jag hinner tänka mycket innan du kommer, vi har inte setts på fyra år, det har inte blivit av. Varför, funderar jag medan jag går ut ur köket och in till sovrummet, varför ringer du nu.

I min värld tillhör du något som varit, något jag vill lämna bakom mig för det påminner mig om hur liten min värld var. Det var en tid då vi var små men ändå på väg att bli stora, men du var alltid större och jag hann aldrig fram med mina ord innan dina tog över. När jag lämnade Sverige för att studera i Danmark märkte jag hur mina få ord på danska tog mig längre än vad mitt modersmål någonsin hade gjort. Det var både en glädje och en sorg. Hela min studietid där fortsatte jag med gitarrspelandet men nu hände något, det var något som förändrades när mina ord vägde tyngre.

Jag öppnar garderoben och funderar på om jag ska ta på mig det som jag brukade ha när vi hade kontakt senast, som för att göra det lättare för dig, eller om jag ska visa dig redan i hur jag klär mig att jag inte är densamma, att hur du än försöker nagla fast mig i ett fack så går det inte, hur en ständig förändring gör att vi, alltså inte bara jag utan även du förändras. Jag hinner precis få på mig den gamla blommiga målarrocken, den som tant Tyra alltid hade när hon städade hos oss, innan du ringer på dörren. I min iver att sopa igen spåren av mitt nuvarande jag råkar jag välta omkull blomvasen med tulpaner som står på sängbordet, vatten, blommor och vas åker i golvet. Men jag är i rocken nu och intar min gamla roll, så det får ligga kvar på golvet i en salig röra av trasigt glas, utspridda tulpaner och en stor pöl med vatten.

Jag plockar ner gitarren och har den i min hand när jag öppnar. Du är mild i tonerna. Rösten, färgerna, rörelserna, ordvalet. Så genomtänkt, och omtänksam. Redo att göra ett handtag om det behövs. Din doft av någon sval exklusiv parfym kommer först in i hallen, sedan du och din röst, "hur har du det", säger du och ställer samtidigt ner påsen från Ica med matvaror. En lång halsduk som du lindat runt halsen virar du av och fortsätter sedan med kappan som är dubbelknäppt, "fint", säger jag och studerar dina anletsdrag för att se om du är mest lik mamma eller pappa. Ditt ansikte är öppet men du möter mig inte med blicken utan donar med kappan och halsduken, du pratar med en andfåddhet som om du småsprungit uppför trapporna. När kappan åkt av ser jag att du också har klätt dig som du brukar, beiget, stilitgt och enkelt. Jag tänker hela tiden att jag ska välkomna dig och fråga om du vill ha något att dricka men du har så mycket att säga, dina ord kommer i en strid ström och jag ska precis formulera frågan och lägga den på tungan när du avbryter ditt eget ordflöde och säger "jag måste bara ha ett glas vatten, har du glasen i skåpet ovanför diskbänken", innan jag hunnit svara är du ute i köket, har placerat matkassen på diskbänken, hittat skåpet och fyllt upp ett glas vatten. "Du kanske också är törstig", säger du och räcker mig ett glas som jag lydigt tar emot och dricker upp. Det kalla vattnet rinner genom min strupe, jag blundar och känslan av kyla i strupen kastar mig tillbaka till Astrid igen, hjärtat slår långsammare och jag återfår mark under fötterna, "du är en guldgruva", brukade hon säga till mig när jag kom springande upp för trapporna från skolan med andan i halsen och tårarna strömmande längs kinderna. Och just nu litar jag på Astrids bild av mig själv, jag gräver och gräver och upptäcker en guldfyndighet.

Du donar i köket, plockar upp matvarorna och jag ser till min oro att du köpt köttfärs, jag som inte ätit kött på femton år och det har jag väl berättat för dig, men just nu kan jag inte säga det, för du stökar och fixar och jag ser på din rygg att du vill rädda mig men jag blir bara rädd för dig. Så kommer de tunga orden fram och du frågar mig varför jag ger mig ut för att vara svag när jag är stark. Du säger det medan du skalar den gula löken som du sedan river, tänk du göra precis som Tyra. Jag sitter vid köksbordet och ser på din rygg och undrar hur du har gjort för att komma fram till att jag är stark, och jag undrar om du tänker att jag är starkare än andra eller hur du menar. Men ur mig kommer inget av det, istället fortsätter du "det känns som om du har lurat mig, jag har fått svälla ut i en storasysterroll. Ta stötarna".

Jag försöker lägga bitarna på plats, alla bitar som nu slungas runt i din ordcentrifug och jag gör min bild rörig. Det enda jag får fram är att jag tycker att du tagit den platsen. Du vänder dig om mot mig, med stekspaden i högsta hugg i den ena handen och pressar ihop läpparna så att orden vasst väsande lämnar dina läppar "Nej! Det gjorde att du slapp. Jag hjälpte till i kök och med städning, du spelade gitarr och var liten och ömtålig." Du vänder dig om och fortsätter med pannbiffarna som nu sprider sin doft i köket så att jag reser mig och öppnar fönstret för att släppa ut den smörosande köttdoften. Glipan är inte stor men i allt som rör sig i mig glömmer jag fönsterspärren och den omplanterade pelargonen åker i golvet med en smäll när vinden får fatt i fönstret. Du hoppar till av ljudet som fortplantar sig och ringer i luften när krukan träffar golvet. "Vem sa egentligen att jag var liten och ömtålig. Att spela musik var ett sätt att ta plats, höras, så tycker jag." Min röst låter sprucken och jag lutar mig ner för att plocka upp pelargonen men du är redan framme med borste och skyffel, sopar upp min pelargon och trycker ner allt i plastpåsen som nyss burit hem matvaror från affären. Jag höjer handen som för att hejda dig men du ser inte och mina ord börjar sina allt mer, jag lyfter upp gitarren i knät och spelar tyst på strängarna. "Egentligen var det inte förrän vi var vuxna som vi började prata med varandra. Vi var båda ganska ensamma. Eller?"

Jag låter handen vila på strängarna och undrar vad du menar, hur du kan få det till att vi pratar med varandra. "Ja, det fanns ett avstånd mellan oss. Jag trodde nog att du ville ha det så, att jag var för liten för att vara intressant", mitt svar kommer medan du gör klart de sista pannbiffarna, häller av potatisen och plockar fram en tallrik. Du lägger upp maten med omsorg, två biffar, tre potatisar, en klick lingon och så ringlar du sky över biffarna. En tallrik. Vad menar du, ska jag sitta här ensam och äta den mat som du vill ha och som du lagat i mitt kök utan att fråga om jag ens äter pannbiff. Ditt svar kommer farande som en pil, snabbt och vasst "varför fann du dig i det". Jag släpper gitarren och du häller upp ett glas mjölk.

Vi ser inte på varandra, vi rör oss bredvid varandra och värdeladdar orden helt olika. Mitt favoritord är skugga, jag tycker om att vistas där och jag minns en gång när vi var små då jag frågade dig vilket favoritord du hade. Du tyckte frågan var konstig, kanske sa du att jag var barnslig. Jag känner mig angripen av dig, som om dina ord är pilspetsar som sätter sig i mitt mjuka kött och täpper till men om jag börjar dra ut pilarna då kommer det att bli sår som blöder."Varför vill du prata med mig nu och inte då? Varför frågar du mig nu?" jag hör att min röst har gått upp en oktav, av ilskan som pyr inombords, ilskan över ditt sätt att ringa upp mig och komma hit och laga mat och ställa alla frågor, ställa mig mot väggen. Du har satt dig mitt emot mig vid köksbordet, du ser på mig och säger "vi pratade ju inte med varann. Pucko! Faktiskt. Det har jag längtat efter att få säga till dig länge.Rensa luften. Det skulle vi ha gjort då. Kivat. Bråkat. Men det fick man inte". Medan du har pratat har jag rest på mig, jag går in med gitarren i sovrummet och låter dig sitta kvar vid köksbordet. Jag går in i sovrummet för att hitta ett andningshål, för att se hur mitt liv ser ut nu; utan dig och utan mamma och utan pappa. Jag lägger gitarren på sängen, plockar upp tulpanerna som jag välte ut, slänger dem i soporna och hämtar borste och skyffel och städar upp glas och skräp.

Du sitter kvar på köksstolen och ropar " ska du inte ha maten som jag har lagat åt dig". Jag är färdig i sovrummet och går tillbaka till köket " nej, tack, jag äter inte kött och dricker inte mjölk. Du har verkligen rätt, vi pratade inte med varandra och den vanan sitter i, du pratar till mig. Jag vet inte varför du tog på dig rollen att göra saker åt mig, och jag vet inte varför du söker upp mig nu. Det jag ser är att du gör precis likadant som då, du kommer in och tar över. Jag skulle önska att du går nu och låter mig ta ansvar för mig själv igen, det fungerar fint för mig". Dina anletsdrag har mjuknat och din röst är dämpad när du berättar att du bara ville ses för att det var så länge sedan och borde inte två systrar ha lite närmare kontakt. Du reser på dig långsamt och ber om ursäkt för pannbiffen, du vill städa undan den men jag hejdar dig och ber om ursäkt för att jag inte sa något innan du började laga maten. Så står vi där i hallen och ber varandra om ursäkt ett par gånger till, jag ser att du är ledsen men anar också en lättnad i dina ögon. Du går och jag återvänder till köket. Så skönt det är att sitta ensam vid sitt köksbord.