Tankarna vandrar runt, när jag läser Martin Bubers bok Distans och relation. Inte så många sidor, men mycket som ryms där och går att läsa om och om igen. Buber rör sig hela tiden i det fältet som jag själv uppehåller mig vid och på olika sätt försöker utforska; det mellanmänskliga. Så här skriver han "Det äkta samtalet /---/ innebär ett accepterande av det annorlunda hos motparten". Och på ett annat ställe i denna underbara bok skriver Buber: " Konst är varken impression av sakförhållanden i naturen eller expression av själsliga sakförhållanden. Den är verk och vittnesbörd om relation mellan".
Mellan, jag stannar för att få ett mellanrum, stannar för att låta den ena tanken få klarna innan den andra ska formuleras, stannar för att kunna möta den andre. Distans och relation. "Ty jagets innersta växt sker/---/ ur förhållandet mellan människa och människa; närmare bestämt ur relationen mellan människor som uppfattar varandra i personlig närvaro. Man gör en annans Jag närvarande för sig, i samtidig vetskap om att man med sitt eget Jag blir närvarande för den andre".
"Först när en självständig varelse står inför ett sammanhang, som framstår som självständigt existerande motpart, är en värld till"
I boken diskuteras också Bubers användning av ordet distans, jag tycker så mycket om när orden blir rundare, när fler nyanser går att se i vad ordet betyder. Att distans kommer från latinets di-stare, som betyder stå isär, skilda från varandra - ger ju bokens titel en annan innebörd - Distans och relation, dvs Jag-Du förutsätter distans, mellanrum, först då skapas relation.
Läser, funderar, tänker, skriver lite, läser igen.
Vardagens gråa moln bleknar, måsens skri förändras i tonläge, hjärtat slår lugnare och huden orkar möta den trubbiga verklighet som också är en del av den här världen.
