Dikten Persona avklädd

Jag visar mig för dig

lämnar ut insidan

vänder masken utochin

drar upp den.

Du ser muskeltrådar, brosk,

artärer och vener

pulserar

hela huden blir tunn

genomskinlig och stark.

I botten ligger en tyngd

formad som en dank

ett litet blankt klot

för att påminna 

om gravitationens kraft.

I ögat ligger berättelsen om dig

och väntar

blicken är stilla

den går att möta varje gång

ögonlocket

släpper taget om globen

låter det blåa möta världen.

Min skalle är blottad

hudens tunna skikt

släpper igenom hårdheten.

Jag är fast och bestämd

i all enkelhet

en som söker ljuset

med ögat 

trevar mig fram i mörka gångar.

Ditt öga ligger

som en reflex, lyser upp

för en kort stund ser jag

och blir sedd av andra.

Det är då blodet pulserar

snabbare,

kinderna får lite färg.

Stormen i mitt ansikte

bildades för länge sedan

jag gick vilse på fjället och

snön kom farande på tvären.

Om jag hade kunnat

ordet bivack

då

hade mitt ansikte varit rundare

stormen tog med sig mjukheten

här är jag

nu

lite vass i kanterna

ganska ensam.

Elden i mitt ansikte började brinna

igår

en tändsticka gav ifrån sig gnistan

som kindbenet fångade upp

jag vet inte hur det ska sluta

kanske får mitt ansikte en ny färg.

Är det bara i ditt öga

som det är synligt

att skallen har en egen form

lika jämn som rundingen på en nyfödd

jag håller min hand öppen.

/Alva Uddenberg 30 janurai 2015

Hon är på väg

Ögonen rullar runt
blickar
upp mot grenarnas grönska
den dagliga dimman
lättar
hon somnar in i famnen
vaggas
hon vaknar vild vis
formar
sitt liv i små skålar
ömsom liten ömsom stor
med öppnade
ögon

pulserar

som vågorna samlar sig
drar tillbaka ut
i havet

växer
växer
växer

vänder om
sköljer in mot stranden

igen
igen
igen

når längre denna gång
upp på land
möter jord

luft

låter elden brinna ut
innan glöden fräser till

slocknar i det våta

Det mellanmänskliga

Tankarna vandrar runt, när jag läser Martin Bubers bok Distans och relation. Inte så många sidor, men mycket som ryms där och går att läsa om och om igen. Buber rör sig hela tiden i det fältet som jag själv uppehåller mig vid och på olika sätt försöker utforska; det mellanmänskliga. Så här skriver han "Det äkta samtalet /---/ innebär ett accepterande av det annorlunda hos motparten". Och på ett annat ställe i denna underbara bok skriver Buber: " Konst är varken impression av sakförhållanden i naturen eller expression av själsliga sakförhållanden. Den är verk och vittnesbörd om relation mellan".

Mellan, jag stannar för att få ett mellanrum, stannar för att låta den ena tanken få klarna innan den andra ska formuleras, stannar för att kunna möta den andre. Distans och relation. "Ty jagets innersta växt sker/---/ ur förhållandet mellan människa och människa; närmare bestämt ur relationen mellan människor som uppfattar varandra i personlig närvaro. Man gör en annans Jag närvarande för sig, i samtidig vetskap om att man med sitt eget Jag blir närvarande för den andre".

"Först när en självständig varelse står inför ett sammanhang, som framstår som självständigt existerande motpart, är en värld till"

I boken diskuteras också Bubers användning av ordet distans, jag tycker så mycket om när orden blir rundare, när fler nyanser går att se i vad ordet betyder. Att distans kommer från latinets di-stare, som betyder stå isär, skilda från varandra - ger ju bokens titel en annan innebörd  - Distans och relation, dvs Jag-Du förutsätter distans, mellanrum, först då skapas relation.

Läser, funderar, tänker, skriver lite, läser igen.

Vardagens gråa moln bleknar, måsens skri förändras i tonläge, hjärtat slår lugnare och huden orkar möta den trubbiga verklighet som också är en del av den här världen.

en stämma av glas

hon går i manchesterbyxor

lite för korta

med blomsterbårder längst ner på byxbenen

på fötterna träskor

som klapprar mot asfalten

slår i fotknölarna så att sårskorpan brister

vårvinden smeker kinderna

koltrasten sjunger

dagsljuset kryper undan långsamt

hon går mellan betonghusen

ensam

men med huvudet fullt

en gång ska hon resa sig

bli lång

men med en stämma av glas

Vardagens lugna vatten

Simmar i stilla kyla och hudens yttersta vaknar. Det är söndag morgon och mitten av september. Inget kan få henne att tveka. Morgonens ljus har strilat in genom fönster. Stenen i solen blir varm, vassen står stilla och vattnets spegel bryts av kroppen som klyver vattenmolekylerna i simtaget rakt ut från viken, rakt ut i Östersjön. En annan form av möte mellan vatten och hud.

Vänder och simmar in mot stranden när andetagen blir kortare och snabbare.

Vinden är i vardande, en lätt krusning på ytan och björken intill viftar med sina nedersta grenar.

Stilla vatten, lugna djup och rörelsen ut och in skapar förändring.

Hon är inte densamma. Efter och före är två olika epoker.

Djup öppnar sig.

Ode till Berget

Du tränger fram ur marken som om din hud skalats av
blottar din gråa yta fårad av flytande is för länge sedan.

Mina fingrar söker dina håligheter när handen tar stöd

för att kunna häva min kropp upp för din kant.

När nästippen når över kanten känner jag din mustiga doft

blandas med solens värme och ögonen stirrar rakt in i det gråa.

Vinden tar tag i mitt hår men du står modigt kvar

orubblig, evig och uråldrig.

Jag läser din karta; den gröna lavan är öar, den gråa de stora haven och

den mörkbruna är urbergen placerade som stabila centrum på ditt jordklot.

Bortanför dig finns rymden av grässtrån och andra planeter

med stam och rötter  fast förankrad i din galax.

Med mina händer  mot dig blir kartan en bönematta

att vila på medan fåglar och syrsor spelar sitt stycke.

Din fasthet ger trygghet, en myra hittar snabbt när den springer över ditt hav.

Vinden flyttar dig inte, åskan slår inte sönder dig.

Du är evig och lämnar märken i mina knän när jag ramlar

mitt blod förenas inte med dig men spår av din karta blir smuts i såret.

Mellan dig och träden leker vinden, du tar emot färgsprakande löv,

ömt lagrar du dem till dess att en kraftigare storm för dem bort.

Så kommer snön och du får ditt täcke.

När solen lyser på dig, bildas inga skuggor

den skrovliga ytan blir värme som tränger upp.

Vi möts i vila; du låter hela min kropp andas ut

mot det hårda skickar du tillbaka andetagen.

Med örat intill dig hör jag minnen av hästhovar som slår mot stenen

ryttaren med sin häst stannar upp, ser ut över landskapet.

Din tystnad lugnar och en fluga stannar upp för att vila.

Kroppens tyngd mot dig ger närhet och jag minns min barndoms landskap.