Uttryckande konstterapi

Livet kan liknas vid en resa. Det kan ibland vara krokiga vägar som livet tar sig fram på; där finns både hinder och vägskäl, glädje och sorg.

Var är du?

Vart är du på väg?

Med uttryckande konstterapi utforskar du dig själv och din livsväg med hjälp av de konstnärliga metoderna; bild, dans, rörelse, poesi, drama, musik och berättande.

Varje session tar sin utgångspunkt i samtalet och vad som är aktuellt för dig att arbeta med, de olika konstnärliga uttrycken blir sedan ett sätt att fördjupa och närma sig det mest angelägna.

Jag heter Alva Uddenberg och går mitt avslutande år för att bli uttryckande konstterapeut.

För mig är poesi och berättande ett sätt att utforska och försöka förstå mig själv och den värld jag lever i. Med den uttryckande konsten har jag fått syn på hur de olika uttrycksformerna tillsammans kan skapa ett större livsutrymme och göra livet mer meningsfullt. Under 20 år har jag arbetat som folkhögskollärare med skrivande, berättande och litteratur. Just nu är jag verksam som skrivarlärare på

Sundbybergs folkhögskola.

Jag har kvalificerad handledning under min utbildning till terapeut.

Kontakt: Alva Uddenberg, 070 433 70 14 eller alva.uddenberg@gmail.com

Uttryckande konstterapi utgår från att det inom varje människa finns en skapande kraft.

Utbildningen till uttryckande konstterapeut är fyraårig och ger grundläggande kompetens i psykoterapi, steg 1. För mer information om utbildningen: http://www.expressivearts.se/

Dikt: Bäcken

Kvällsljuset släpar över björkgrenarna

de tunna ljusgröna löven skimrar

björkarna står i backen

på andra sidan bäcken.

Vattnet rinner i bäcken, letar sig fram mellan stenar och grenar,

outtröttligt och urholkande, på samma vis och på nya sätt.

Det föränderliga rinner där,

jag i vattnet

båda fötterna stadigt på bäckens botten

blundar mot kvällsljuset.

Det kalla vattnet river i huden,

varje por vaknar till liv

kroppens största organ,

huden,

påminner om sin existens.

En krok, bäckens krök i en sänka,

en skyddad plats där jag kan se men inte bli sedd

ett själens gömställe, dit jag går när jag kan

i tanken

på kvällskvisten.

Min näsa drar in

det daggvåta gräsets tyngd,

mina fötter ömmar

efter stenarna på bäckens botten.  

Jag hör röster som ropar

“mamma”

tillhörigheten är given.

"Jag skriver för att ta reda på vad jag vill berätta"

Författaren Kerstin Norborg kom ut med sin tredje roman, "Marie-Louise", i höstas (2015). Romanen handlar om konstnären Carl Fredrik Hills syster Marie-Louise. Igår besökte Norborg skrivarlinjen på Sundbybergs folkhögskola och talade om hur det är att skriva en roman och förhålla sig till ett biografiskt material. Norborg berättade om sitt skrivande som ett slags läggspel, där bilder träder fram, hur hon utgår från dem och skriver och i en långsam och snirklig process tar berättelsen form och hon vet vilka texter som ska fogas samman och i vilken ordning. Hon förhåller sig till materialet genom att välja det som är angeläget för berättelsen.
Under sitt besök talade hon också om sin väg till författarskapet och hur det började med den lärare i svenska som hon hade på gymnasiet, hur han förmedlade sin relation till det skönlitterära läsandet som livsnödvändigt. Hur han också gav dem fria uppsatsämnen och gav tydlig respons, Norborg beskriver det som att det fanns en mottagare av texten som läste den utöver att rätta språkfel. När sen Kerstin Norborg gick en skrivarkurs på Medlefors folkhögskola och hade Staffan Söderblom som lärare och han sa "Jag skriver för att ta reda på vad jag vill berätta" då blev det en bekräftelse på ett förhållningssätt till skrivandet som Norborg kände igen sig i.
Kerstin Norborg beskriver sin skrivprocess som långsam, upptakten till sina romaner kommer flera år innan hon fullföljer dem. Det kan vara en bild som träder fram. Hon berättar att upptakten till hennes debutroman, Min faders hus, kom när hon deltog i en mässa i en kyrka på Capri. Hennes farfar, som varit präst, och berättelserna om honom trädde fram och det blev sen utgångspunkten för Min faders hus. Det är en roman om språket och om tystnaden, Norborg berättar att upplevelsen av att tystna delvis är självbiografisk då hon som ung utbildad sig till journalist men efter några år upplevde att språket, det hon skrev bara tog henne längre ifrån det hon ville berätta. Norborg lämnade journalistiken och gick en musiklinje på folkhögskola där hon under två år spelade fiol. När hon sen närmade sig språket igen var det med korta prosapoetiska stycken, och det var som poet hon debuterade. För Norborg var det befriande att i romanen Min faders hus skriva om en man, prästen Arvid, det gav henne ett tydligt fiktivt rum att skriva i och hon vågade skriva fram det som var viktigt. Berättelsen om Arvid blev mer än hennes farfars historia. När Norborg nu skrivit om Marie-Louise Hill har hon återigen förhållit sig till biografiskt material och den stora utmaningen denna gång var att skriva utifrån en kvinna. En utmaning är att inte bli för redovisande utan det Norborg vill är att ge liv. I breven mellan Marie-Louis och hennes bror Carl Fredrik fastnade Norborg både för deras relation och för hennes handstil.
I slutet av besöket kommer vi in på tid och hur olika tidslager och tidshopp finns med i hennes senaste roman. Deltagarna undrar hur hon gör. Norborg säger att för henne är skrivandet en plats där hon kan vara på flera tidsplan samtidigt, tiden är inte linjär. Som inspiration och förebild nämner hon här romanen Mot fyren av Virginia Woolf.
Essensen av hennes besök; skrivprocessen får vara krokig och långsam, berättelsen och texten är viktigare än den egna personen och skrivandet är ett rum, en plats, där flera tidslager existerar samtidigt.

Bläddrar i min skrivbok och finner en text...

Skrivprocessen 25 oktober 2013:

Hela dagen, för det är en sån dag så har samma fraser ekat i mitt huvud, det är rader

ur en dikt skriven av poeten Mare Kandre:


jag är inordnad tagen i bruk

jag önskar det icke

jag ville födas ur en sten

avskiljd och solitär

utan förpliktelser

Orotad!


När jag skriver ner dem sitter smärtan i magen, eller tyngden finns i magen, det är

en smärta som väcks till liv för att jag känner sån samhörighet och trygghet med

dessa rader, som  om Kandres språk och rader ger mig stabilitet och i hennes värld

blir min svärta legitim och giltig. Det mörka, det ensamma, det som gör ont blir

smärtsamt njutbart. UTANFÖRSKAPET är en exil, orden är en plats, ett liv i exil -

att få vara den jag är - skapa en värld, att vara i när den andra blir för svår. Kandres

språk ger mig kraft, jag kliver in en stund där och känner värmen, orden som ger

näring till den fria människan och hennes kamp att förvalta den. Språket klär av

mig en dräkt som inte är jag, naken inför mig själv vågar jag lita till det som också

är en värld att vara i - nu.

För diktens skull, för poetens skull och för konstnärskapet kommer här dikten i sin helhet:


Jag är inordnad, tagen i bruk. – 

Jag upplåter, mina drömmars tomma packhus. –

 Anförvanterna går ur min farmoders skalle, fortsätter in i min moder, mig: lämnar sina gåvor stående 

i min grunda sömn, orubbliga och skrymmande. –

Jag önskar det icke! – 

Jag vill födas ur en sten, en stjärna, jord eller sand: 

avskild och solitär:

 utan förpliktelser-

Orotad!

Sommaren närmar sig och med den skrivarveckor...

I sommar kommer jag att hålla två skrivarkurser.

Den första skrivarveckan är 13-17 juni på Sundbybergs folkhögskola i Rissne:
http://sundbybergsfolkhogskola.se/page.php?p=44&m=86
Den andra skrivarveckan är 1-5 augusti på Sundsgårdens folkhögskola i Helsingborg:
http://sundsgarden.se/pages/pages.php?id=77#.VxOfCPmLTIU

Välkommen!

Skrivarvecka i juni 2016

Den 13 - 17 juni håller jag kursen Skriv, dikta och berätta på Sundbybergs folkhögskola i Rissne. Läs mer på skolans hemsida:
http://sundbybergsfolkhogskola.se/page.php?p=44&m=86

Ett skrivande rum - sommarkurs 2016

Första veckan i augusti håller jag en skrivarkurs på Sundsgårdens folkhögskola i Helsingborg:
http://sundsgarden.se/pages/pages.php?id=77#.Vr3ZxFXhDnA