Författaren Kerstin Norborg kom ut med sin tredje roman, "Marie-Louise", i höstas (2015). Romanen handlar om konstnären Carl Fredrik Hills syster Marie-Louise. Igår besökte Norborg skrivarlinjen på Sundbybergs folkhögskola och talade om hur det är att skriva en roman och förhålla sig till ett biografiskt material. Norborg berättade om sitt skrivande som ett slags läggspel, där bilder träder fram, hur hon utgår från dem och skriver och i en långsam och snirklig process tar berättelsen form och hon vet vilka texter som ska fogas samman och i vilken ordning. Hon förhåller sig till materialet genom att välja det som är angeläget för berättelsen.
Under sitt besök talade hon också om sin väg till författarskapet och hur det började med den lärare i svenska som hon hade på gymnasiet, hur han förmedlade sin relation till det skönlitterära läsandet som livsnödvändigt. Hur han också gav dem fria uppsatsämnen och gav tydlig respons, Norborg beskriver det som att det fanns en mottagare av texten som läste den utöver att rätta språkfel. När sen Kerstin Norborg gick en skrivarkurs på Medlefors folkhögskola och hade Staffan Söderblom som lärare och han sa "Jag skriver för att ta reda på vad jag vill berätta" då blev det en bekräftelse på ett förhållningssätt till skrivandet som Norborg kände igen sig i.
Kerstin Norborg beskriver sin skrivprocess som långsam, upptakten till sina romaner kommer flera år innan hon fullföljer dem. Det kan vara en bild som träder fram. Hon berättar att upptakten till hennes debutroman, Min faders hus, kom när hon deltog i en mässa i en kyrka på Capri. Hennes farfar, som varit präst, och berättelserna om honom trädde fram och det blev sen utgångspunkten för Min faders hus. Det är en roman om språket och om tystnaden, Norborg berättar att upplevelsen av att tystna delvis är självbiografisk då hon som ung utbildad sig till journalist men efter några år upplevde att språket, det hon skrev bara tog henne längre ifrån det hon ville berätta. Norborg lämnade journalistiken och gick en musiklinje på folkhögskola där hon under två år spelade fiol. När hon sen närmade sig språket igen var det med korta prosapoetiska stycken, och det var som poet hon debuterade. För Norborg var det befriande att i romanen Min faders hus skriva om en man, prästen Arvid, det gav henne ett tydligt fiktivt rum att skriva i och hon vågade skriva fram det som var viktigt. Berättelsen om Arvid blev mer än hennes farfars historia. När Norborg nu skrivit om Marie-Louise Hill har hon återigen förhållit sig till biografiskt material och den stora utmaningen denna gång var att skriva utifrån en kvinna. En utmaning är att inte bli för redovisande utan det Norborg vill är att ge liv. I breven mellan Marie-Louis och hennes bror Carl Fredrik fastnade Norborg både för deras relation och för hennes handstil.
I slutet av besöket kommer vi in på tid och hur olika tidslager och tidshopp finns med i hennes senaste roman. Deltagarna undrar hur hon gör. Norborg säger att för henne är skrivandet en plats där hon kan vara på flera tidsplan samtidigt, tiden är inte linjär. Som inspiration och förebild nämner hon här romanen Mot fyren av Virginia Woolf.
Essensen av hennes besök; skrivprocessen får vara krokig och långsam, berättelsen och texten är viktigare än den egna personen och skrivandet är ett rum, en plats, där flera tidslager existerar samtidigt.
