Vidderna, slätten, hon kunde inte minnas att det varit så mycket snö förut. Nu gick de där, syster och bror, längs den slingriga vägen och vinden bet i kinderna. Här kände hon sig alltid som en gäst, aldrig hemma men väl omhändertagen av sin farmor och farfar. Men nog var hon annorlunda. De delade inte så många minnen med pappans släkt, men det var aldrig något de talade om. Nu mitt i julfirandet hade de smitit ut för att få lite luft. I huset var släkten samlade och luften tjocknade medan samtalets ton höjdes över det vanliga. Syrefattigt och tröttande tyckte hon, slet tag i brorsan och sin jacka på samma gång “kom så går vi en sväng runt byn”. Han hängde på, ibland tänkte hon att han var precis som hon extremt mottaglig för dålig energi. Det brukade bli det på kalasen när snapsen åkte fram och julskinkan burits ut i köket. Där stod farmor vid diskbänken och nån faster intill som torkade porslinet. I finrummet bullrade deras pappa tillsammans med sina syskon, en och annan kusin försökte lägga sig i samtalet. Hur orkade dom, tänkte hon men sa inget utan gladde sig åt den gnistrande snön och doften vedeldat. Natten var stjärnklar och byns enda gatlykta lyste upp vägen en bra bit, nästan enda ner till sågen. De gick åt det hållet, fram till korsningen där de tog vänster och följde sen vägen fram till huset där jakthundarna skällde innan de kom förbi. Där tog de vänster igen och gick över fälten som på sommaren lockade med ängsblom och vilda röda vinbär. Nu var allt frostigt och snötäcket gjorde buskarna tunga. Hon tänkte på farmors axlar, de sluttade också neråt, som vinbärsbuskarna i vinterskrud.
