4 december; jag sträcker mina armar runt dig

Ekstammen med rynkor

djupa som fåror 

i solbränd hy

visar årsringarnas yttre; barken

rötterna tränger djupt

kronan är vidsträckt.

På din mitt finns en utbuktning

som botten på utsidan av en skål

jag sträcker mina armar runt dig

lägger min mage intill din rundning

örat intill stammen

du flämtar till 

jag ser inte din mun men jag hör din röst

i djupet av mitt hjärta

ligger dina ord

på rad

bildar en mening sen urminnes tider

innehåller all världens visdom 

du träder ut i ljuset nu

molnen skingras 

solens strålar skär genom luften 

bryts mellan dina grenar 

alla dessa strålar 

genom mängden av grenar

all denna eks

erfarenhet

är jag tvungen att möta

likt humlan

som kryper sista biten in i sitt bo

närma mig varsamt

mitt liv.

1 december; vissa spår är djupare än andra

En omsorg, den som måste till för att upprepa världen. Dag ut och dag in vaknar jag, vaknar du. Vi vaknar men vi är på olika platser. Jag är på en plats där det ligger en öppen horisont framför mig, landskapet är kargt och jag kallar det för mitt arkaiska landskap, uråldrigt och länge har jag vandrat där, sen jag föddes och det var mycket länge sedan.

Du är på exilens rand, du flyttade som barn med din familj från en kontinent till en annan, ni flydde och du hamnade på exilens rand. Jag avundas dig inte. Jag tänker att barn ska inte växa upp med den erfarenheten. Ändå sker det överallt och hela tiden i vår värld.

När jag var barn flyttade vi till en annan kontinent men vi flyttade hem igen. Jag tog med mig språket och en helt ny värld. Jag var sex år och förstod inte att den erfarenheten skulle komma att prägla mig och mitt liv fram till nu. Vissa spår är djupare än andra, vissa punkter är smärtsammare än andra. Du är min smärtpunkt. Varje dag vaknar jag och tänker på dig.

Naturnärvaro; i kontakt med trädet söndag 5 april 2020

Du slingrar dina grenar som i en dans.

Jag tycker om dig för att din stam är stadig och mossbeklädd, 

jag lutar mitt huvud mot din stam och en vila infinner sig.

Doften av dig är som av fuktig jord.

Jag tycker om dig för att dina grenar i toppen bildar en linje, 

flera linjer, likt ett tak och du böjer dig över dig själv.

Jag tycker om dig för att din stam är krokig, jag ser framför mig hur du rör dig efter ljuset, 

allt för att låta grenar och lövverk få den solenergi som får dem och dig att växa. 

Toppens grenar föreställer jag mig med löv, det blir ett skirt ljus när solens strålar bryts genom lövverket som bildar tak.

Jag tycker om dig för att du också låter de gamla, torra delarna av dig få vara en del av dig, de vilar lätt mot din stam som ännu är frisk och levande.

Runt dig finns mossa, en svag lutning, en backe, just där du växer och en stig passerar förbi dig. Du står tillsammans med andra träd, en stor tall, en stor gran, lövträd liksom du själv. Fallna träd finns också runt dig.

Jag tycker om dig för att du slingrar dina grenar som i en dans.

Jag lämnar ifrån mig känslan av att bli lämnad, för jag lämnar inte dig och du inte mig. 

Jag bär dig med mig i mitt hjärta, bilden av dig finns i mitt inre. Värme och vila. 

Rörelsen och dansen med dig idag blir ett minne som jag bevarar för att påminna mig själv om relationen; själen och naturen.