i ögonblicket

i ögonblicket vilar en oändlighet

upprepning av vardagliga handlingar skapar evighet

när snödroppen slår ut ser jag hela våren komma

när höstlövet faller ser jag hela skogen falla

när snöflingan dalar ner ser jag hur vintern lägger sitt täcke över marken

när solstrålen bländar mig känner jag hela sommarens värme

i ögonblicket vilar oändligheten

Decemberskrivandet fortsätter...

Demeter väntade vid tunnelbanans sydgående tåg, mot Farsta, Skarpnäck och Hagsätra. Perrongen var blöt av snön som tagits in av passagerares kängor, där blötsnön fastnat under grova sulor, smälte ymnigt på perrongen; vatten, slaskigt och kyligt. Fukt, fukt. Vad visste Demeter. Vad såg hon här mer än vinterrockar, mössor, en och anna halsduk och vinterkängor som drog med sig snön. Tåget rullade in, Demeter tog ett steg fram, när dörrarna öppnades klev hon in och satte sig vid fönstret. Mitt emot Demeter satt Hubbe. Hon såg honom inte. Men han såg henne och visste direkt vem hon var, bara en annan hade ett sånt födelsemärke, brunt på vänstra kinden. Han lutade sig lite fram mot Demeter, mötte hennes blick, vattniga men tydligt blå ögon lyste mot honom. Hon såg honom, hon såg honom. I samma ögonblick som tåget bromsade in höjde Demeter sin högra hand och gav Hubbe en örfil. Rörelsen var som en båge, Demeter rörde sig snabbt ut ur tåget. Han hade fått det hon ville ge honom. Hon stirrade på sin högra hand, som om hon inte hängt med i vad som hänt. Men hon visste att det var han, ingen mer än han kunde ha så tydliga ärr på vänster kind, om man som Demeter visste att en mun en gång format ärret, bitit tag.

att plocka snäckor och leta lena stenar

Persefone sätter nyckeln i låset men märker att det är öppet. Hon kliver in och ropar ett “hallå”. Men får inget svar. Lampan i hallen är trasig så hon låter dörren stå på glänt en stund för att trapphusets lampor ska lysa in i lägenheten. Hon hänger av sig sin jacka och kliver ur träskorna. Går in i hallen så att hon når strömbrytaren i köket och slår på den. Lampan över köksbordet lyser upp och hon ser att det ligger en lapp på köksbordet. Persefone glömmer att ytterdörren är öppen, hon stegar in i köket för att se om det står nåt på lappen. Hon känner genast igen Demeters handstil, lite krusig och på sina ställen svag. “jag längtar efter havet, jag längtar efter det salta havet och vågorna och den våta sanden som omsluter fötterna, att plocka snäckor och leta lena stenar, att höra rösten fara iväg med vinden och få håret i ansiktet, att se tunga lastbåtar glida längs med horisonten och tänka att de är långt borta”. Persefone lägger ner lappen på köksbordet och backar ut ur köket, hon torkar kinderna med baksidan av handen. Släcker lampan, vänder sig om och tar sin jacka och halkar snabbt in i träskorna, går ut och stänger dörren så tyst hon kan, springer sen ner för trapporna, låter träskorna klapprar mot stenen, kastar upp porten och fortsätter springa fort fort bort mot parkeringsplatsen.

timmarna är sprängfyllda av ljus och längtan

Vandrar längs stigen. Han gör det varje morgon. En rutin, en vana, en ritual. Solen glänser mellan eklöven, det är juni och timmarna är sprängfyllda av ljus och längtan. På tillbakavägen går han förbi eken men denna morgon stannar han till och går fram till trädet som lyser i morgonens strålar. Han lägger handen mot barken och känner hur det sträva är varmt, han går ännu närmare och lägger kinden och ena sidan av ansiktet intill stammen. Just där har en kvist en gång suttit, en kvist som fallit bort och ett hål har bildats. En öppning att lägga örat mot. Han föreställer sig hur toner dansar in i hans örongång, och hör en svagt klingande melodi spelad av syrsor och annat som bor i eken. Ett andetag pustar luft in i hans öra och därefter hör han hur eken ber honom sätta sig intill stammen. Han glider ner med ryggen intill stammen och sätter sig mellan två trädrötter som sticker upp. Han finner det bekvämt, lutar huvudet mot stammen, blundar och lyssnar. “Min berättelse börjar för länge sedan, där du sitter har en gång en slagen hjälte suttit och en sörjande hjältinna, de hade det gemensamt att ingen annan visste. Ibland är människans lidande dolt. Nu har du lyssnat till mig. Det tackar jag för och skickar nu budet vidare; fråga med öppet sinne hur den du möter mår. Var beredd att lyssna och du blir rikligt belönad”. I samma stund som eken yttrat ordet belönad, öppnade han ögonen och en större tystnad än någonsin omgärdade honom. Han tog med sig det han hört och vandrade in mot staden.

Workshop i självutveckling 3-4 mars 2018 på Tollare folkhögskola!

Vi erbjuder två dagars workshop i självutveckling med hjälp av uttryckande konstterapins metoder. Under denna workshop leder vi dig genom olika kreativa uttryck: bild, drama, poesiskrivande och dans/ rörelse.

Vi människor har ett behov av att utforska, uttrycka, tydliggöra och gestalta det viktiga och essentiella i våra liv. Inom varje människa finns en skapande kraft och genom konstnärliga upplevelser och eget skapande kan vi bearbeta vår historia, söka mening, öka förmågan till samspel och påverka vår utveckling. Kom och utforska med oss!

Kursledare: Catrin Rodosi och Alva Uddenberg, båda uttryckande konstterapeuter.

Catrin Rodosi är utbildad skådespelare vid bl.a. Teaterhögskolan i Helsingfors och arbetar nu på Bromma folkhögskola som kursföreståndare och teaterlärare på Teaterverkstan.

Alva Uddenberg är litteraturvetare, folkhögskollärare och skrivpedagog. Hon arbetar nu på Sundbybergs folkhögskola där hon är kursföreståndare och lärare på Skrivarlinjen, en ettårig utbildning i skönlitterärt skrivande.

Pris:  470 kronor per person för mat och kursmaterial.

Datum och tider:  lördag 3/3 klockan 10-17 och söndag 4/3 klockan 10-16

Anmälan senast  fredag 16 februari 2018.

Anmälan: info@tollare.org och ange namn, mobilnummer och email.

Mer info:

https://terapeuterna.wordpress.com/2017/11/25/workshop-i-sjalvutveckling-3-4-februari-2018-pa-tollare-folkhogskola/

Ett skrivande rum - distanskurs våren 2018

Skriver du och vill utforska din skrivprocess och utveckla ditt skrivande?

Kursen Ett skrivande rum, är på distans, och jag har utvecklat den för att du som skriver just ska ha möjlighet att både skapa tid och rum för ditt skrivande.

Kursen är 40% av heltid och en dag i månaden ses vi på Sundbybergs folkhögskola. På träffarna samtalar vi om text, gör gemensamma skrivövningar och diskuterar litteratur. Mellan träffarna har vi skrivövningar på nätet.

Jag vill med kursen skapa ett skrivande rum där du har möjlighet att både inspireras och utvecklas i ditt skrivande.

Läs mer om kursen på Sundbybergs folkhögskolas hemsida:

http://sundbybergsfolkhogskola.se/vara-kurser/kulturparaplyet/ett-skrivande-rum/

Ansök senast 20 november 2017!

Välkommen!

Skärningspunkt blev Stjärningspunkt

I tisdags besökte jag Fotografiska och utställningen Being There, med bilder av journalisten och fotografen Paul Hansen. Bilderna gick rakt in i hjärtat, sårbarhet och kamp för liv blev det som bilderna väckte hos mig. Men också närheten mellan oss människor, och hur vi kan komma nära varandra via fotografiet. Bilderna i utställningen var berättelser, "små berättelser i berättelsen". Mörkret i människan var scenen för berättelserna, men hoppet var på olika sätt drivkraften i bildberättelserna. Det var mycket att ta in. En del kändes onämnbart och orden blekande. En stund satte jag mig mitt emot ett foto av ett barn, våra blickar möttes och jag skrev en dikt. Det blev angeläget att finna ord, att finna en plats i mig för att bära vidare det som behöver benämnas.

Paul Hansen skriver "Kameran är bara ett verktyg. Fotografi handlar i själva verket om närvaro, respekt och intimitet. Och att som berättare våga vara sårbar". Jag tänker att pennan och ordet, dikten och berättelsen, också handlar om det - jag gör ett försök, här är dikten:

Stjärningspunkt
Vardag, din verklighet, den ligger inte nära min,
är det första jag tänker på
med den blick du ger mig som betraktare.

Ditt liv vandras på grus i tunna tygskor.
Din klädnad skiljer sig från min.
Armbanden, ringar i plast, liknar de jag hade som barn.

En beröringspunkt.
Skärningspunkt.
Stjärningspunkt.

Korsvägen; du kommer från ett håll och jag från ett helt annat.
Dina ögon, som ser rakt in i kameran, blicken som fångas.
Leendet som ligger i blicken, i kindernas form och på läpparna.

Din ålder syns inte, du är ett barn.
Istället fastnar jag för nyfikenheten och hoppet som du ger till mig.
Förtjänar jag det.

Önskar att du får känna hoppet hela ditt liv;
att du om nittio år sitter på en veranda och ser dina barnbarn leka
hör dem sjunga och skratta.

Där sitter du,
blundar en stund
glimtar av glädje och sorg
strömmar genom dig.

Du öppnar ögonen för att ta in
omfamningen som barnbarnen ger varandra.
Intill dig sitter din dotter,
rörelsen hos dig;

Du sträcker ut din hand,
hon tar den, håller i
långsamt släpper du taget
låter allt falla
mot något annat.

Barnens omfamning har upphört
snabba fötter springer mot dig,
du är någon annanstans.

Jag känner din blick i mig
ett fönster mot liv och rörelse
plockar upp ditt leende
vill skicka det vidare till nästa
och nästa och nästa