Bakom ögonlocken ligger vidderna kvar när jag läst Ædnan av Linnea Axelsson

Framför mig ligger den, Ædnan, ett diktepos om samerna.
Jag läser, bläddrar, läser vidare, går tillbaka, läser om, stannar upp, blundar och ser bilder av människor på en plats där de är födda fördrivas därifrån av lismande leenden och vassa nyvässade pennor. Det skär, skriker, bokstäverna på pappret studsar upp och jag värjer min blick för jag vill inte läsa vidare ändå läser jag vidare och möter skam. Min egen skam ligger i den skamfyllda blicken som det hårda blixtrande ljuset väcker hos pojken som avklädd blir fotograferad. Det är inte begripligt. Ändå förstår jag att detta epos är fyllt med den sanning som dolts för länge, som skyfflats undan, som inte fått ta plats. Det är berättelsen om människor som lever nära nära sig själva och naturen. Människor som vet att den inre platsen har sina rötter i den jord, den mark, den moder som en gång fick dem att växa. Ædnan. Marken. Jorden.

Jag stannar till av de bilder som träder fram i språket. Förnimmer mina egna erfarenheter av det mellanmänskliga, existensen - blir här skarp och tydlig, gränserna tvekar inte utan drar fram över sidorna och bildar nya förutsättningar för livet.

Läs den, Linnea Axelssons diktepos Ædnan!

Jaget i denna dikt kan också vara du

Du lyssnar när jag talar

vad hör du

Jag ser på dig när du talar och dina rörelser

blir bindestreck mellan dina ord

Tystnaden du svarar med när jag ställer en fråga

gör mig osäker

Är jag den mobbade eller är det bara så att du inte har tid

Hur vet jag

Behöver jag visa dig ditt värde,
kan vi människor ens tala om värde när vi talar om varandra

Relationen kan vara värdefull, eller relationen är och
är jag med dig då betyder du något för mig

Jaget i denna dikt kan också vara du

I det universella ingår både du och jag, våra erfarenheter liknar varandra

Glappet mellan två kan visa sig med orden och kan minska med rörelsen

Därför ser jag på dig när du talar för att jag vill förstå och komma nära

också din värld är nära min

i de mest uppenbara letar vi efter frågor när svaren ligger uppradade inför oss

Tänk att du har min uppmärksamhet

kanske kan jag kalla dig min vän ändå håller jag mig undan från dig,
orkar inte mer än det just nu

Kreativt skrivande 3 helger våren 2019

Längtar du efter att skriva och komma i kontakt med din kreativa förmåga.

Det här är en kurs där vi utforskar och upptäcker det kreativa skrivandet genom kortare och längre skrivövningar. Under tre helger går vi in i skrivandet och upptäcker poesin och prosan. Ingången till skrivandet kan vara en bild, ett musikstycke, rörelse eller nåt i naturen.

Välkommen!

För mer information och anmälan:

Kreativt skrivande 3 helger våren 2019

Skriver du och vill utforska din skrivprocess och utveckla ditt skrivande?

Kursen Ett skrivande rum, är på distans, och jag har utvecklat den för att du som skriver just ska ha möjlighet att både skapa tid och rum för ditt skrivande.

Kursen är 50% av heltid och vid fem tillfällen (torsdag-fredag) ses vi på Sundbybergs folkhögskola. På träffarna samtalar vi om text, gör gemensamma skrivövningar och diskuterar litteratur. Mellan träffarna har vi skrivövningar och inlämningar på nätet.

Jag vill med kursen skapa ett skrivande rum där du har möjlighet att både inspireras och utvecklas i ditt skrivande.

Läs mer om kursen på Sundbybergs folkhögskolas hemsida:

http://sundbybergsfolkhogskola.se/vara-kurser/kulturparaplyet/ett-skrivande-rum/

Ansök senast 1 november 2018!

Välkommen!

En sådan besynnerlig blomma hon är

En sådan besynnerlig blomma hon är, som hon letar sig tillbaka i tiden och försöker ställa till rätta även om hon vet att det inte går. Hon vill så gärna försöka. Hon vill så gärna att livet skulle tagit en annan vändning när hon var liten, när hon var ung. Nu när hon går där mellan gärdsgårdar och hagar och matar hönor. Nu när hon vet att det är konsten hon inte bara vill ägna sig åt, det är det enda hon kan, vara konstnär, utforska existensen med färger, leta fram nya material och forma skulpturer som visar hur människan kan se ut på insidan, porträtt av psyken, porträtt av själar, porträtt av det som en gång var en människas dröm. Hennes tankar skär sig mot varandra, hon vet inte hur hon ska få dem att gå i takt och hänga ihop, nu är det som om de ostämt spelar en melodi som saknar rytm, som svänger oberäkneligt och skär in i den verklighet som hennes blick faller på. Ängens gräs och allt det andra hon ser har gulnat, morgonsolens strålar tar i ordentligt nu och ljuset bländar i allt det gyllengula som hösten för med sig. Sen går den över i orange och hon kan se hur penseln rör sig cirkulärt över duken för att det ska bli så stora fält som möjligt, det orange sväljer det gula och hon låter ett stråk vitt göra skillnad. Så ett mellanrum. Här kan hon andas, drar ett streck över det som är himlen, hon har gjort den skär mot det orange för att ge tavlan den intensiva färg som hon känner att livet har i september. Hon skördar nu, hon skördar sina färger och låter all längtan fylla tavlan. Kanske kan den bli en portal som tar henne vidare. Får hon gå nu eller måste hon stanna här. Gärdsgårdarna ramar in, stänger in, hon vill till öppna fält där landskapet rör sig böljande, där grusvägar öppnar bilden och hon kan ta en ny väg, där hon kan följa det som slingrar sig fram. Nu springer ett rådjur in i tavlan, ett språng som hon inte kan låta bli att teckna med blått, den färg hon alltid väljer när hennes längtan drar in i henne som ett stormigt hav. Penseln är tunn och spetsig, rådjuret blir svagt i konturerna och hon vet att inte alla kommer att lägga märke till den skygga gestalten.

blåser bort bortom

orden, orden, orden
blåser bort bortom bergen

blåbärskullens
sluttning leder till
en plats där gullvivor blommar

orden, orden, orden
blåser bort bortom bergen

vinden där mormors saker ligger samlade
en gammal väska med lås
jag undrar så vad som finns däri

orden, orden, orden
blåser bort bortom

vinden ett hål
skickar ut en luftstråle
mot mig där jag står

blickar blicken bortom bergen
blåser vinden

orden, orden, orden
ger mig nyanser
att se

Hennes liv var som julafton

Staden är fortfarande densamma, gatorna ligger kvar och husen står där ännu stadigt. Sofi vandrar runt och hoppas att hennes kropp ska hitta tillbaka till faster Elsa, hon som gav Sofi kramar och lät henne sitta i knät, hon som hade mintsmakande pastiller i en porslinsburk med lock på bordet i salongen, hon som tog fram de små kortlekarna och visade Sofi hur en kunde spela med sig själv, lägga patiens. Hon som sa till Sofi att männen de vill bara en sak, tänk efter vad vill du. Hon som rökte starka cigaretter, målade naglarna röda, hade körkort och bil och åkte ensam ner till södra Europa. Sofi tänker på Elsa, tänker på att hon var som syre, det gick alltid lättare att andas efter ett besök hos Elsa. I hennes lägenhet dracks det svart starkt kaffe medan cigaretterna låg och pyrde i sina askkoppar, teven stod på när någon viktig sportfinal var på gång. Gränserna var helt andra hemma hos Elsa. Hos henne kunde man få wienerbröd vilken dag som helst, dagsfärska och till lunch åt hon alltid filmjölk med lite gräddfil, mald ingefära och kanel. Elsa plockade ut vilka delar hon ville ha i sitt liv, hon skapade något eget, satte sina egna gränser och skrev poesi på kvällarna. Sofi älskade Elsa. Det var aldrig något annat än trygghet och värme, aldrig en ilsken ton, aldrig en irriterad min. Elsa var en människa som gjort sin inre resa lika omedvetet som hon medvetet valt att inte gifta sig. Hennes liv var som julafton, fullt av god mat, härliga paket och en känsla av att hon aldrig ville att det skulle ta slut. Hon ville leva. Helt igenom leva, nyfiket se ut varje morgon medan radionyheterna klingade i bakgrunden. Sofi tittade upp längs gatan och såg att det röda trähuset där Elsa bott målats om. Det var gult nu. Hon ställde sig på andra sidan gatan så att blicken skulle räcka för att ta in hela fasaden. Trähuset hade tre våningar och Elsa hade bott på hörnet högst upp, där fanns ett franskt fönster och balkongdörren stod på glänt, en tunn gardin fladdrade ut och svagt hörde Sofi en pianomelodi leta sig ner till gatan där hon stod. Det var tidig morgon. Det var söndag. Det var mycket länge sen som hon stått här. Sofi kan inte låta bli att gå fram och känna på dörrhandtaget och kika in genom portens fönster. Det är sig likt därinne. Inombords ligger bitarna på plats, kroppen är påfylld av det särskilda elixir som bara Elsas närvaro kan skapa. Hon vänder sig om och går gatan ner, hon vet att tiden har passerat decennier sedan hon och Elsa satt vid salongsbordet och la patiens ändå skapar de inre bilderna det som Sofi behöver just nu. En egen plats. Ensamheten behöver en plats där hon kan känna igen sig, där hon kan vara tillsammans med sig själv, sina tankar och sina minnen. Utanför Elsas hus vibrera luften av den kyla som blåst in under natten, hon drar upp mössan ur fickan och sätter på sig den, drar halsduken ett extra varv och bestämmer sig för att den här dagen vänder det, nu kommer livet att öppna sig för henne, nu känner hon sig trygg och älskad och med den blicken tänker hon möta världen. Det blir inte bättre än så här. Det här är det bästa, det är Sofis julafton som just har börjat och hon vill att den aldrig tar slut.