att plocka snäckor och leta lena stenar

Persefone sätter nyckeln i låset men märker att det är öppet. Hon kliver in och ropar ett “hallå”. Men får inget svar. Lampan i hallen är trasig så hon låter dörren stå på glänt en stund för att trapphusets lampor ska lysa in i lägenheten. Hon hänger av sig sin jacka och kliver ur träskorna. Går in i hallen så att hon når strömbrytaren i köket och slår på den. Lampan över köksbordet lyser upp och hon ser att det ligger en lapp på köksbordet. Persefone glömmer att ytterdörren är öppen, hon stegar in i köket för att se om det står nåt på lappen. Hon känner genast igen Demeters handstil, lite krusig och på sina ställen svag. “jag längtar efter havet, jag längtar efter det salta havet och vågorna och den våta sanden som omsluter fötterna, att plocka snäckor och leta lena stenar, att höra rösten fara iväg med vinden och få håret i ansiktet, att se tunga lastbåtar glida längs med horisonten och tänka att de är långt borta”. Persefone lägger ner lappen på köksbordet och backar ut ur köket, hon torkar kinderna med baksidan av handen. Släcker lampan, vänder sig om och tar sin jacka och halkar snabbt in i träskorna, går ut och stänger dörren så tyst hon kan, springer sen ner för trapporna, låter träskorna klapprar mot stenen, kastar upp porten och fortsätter springa fort fort bort mot parkeringsplatsen.

timmarna är sprängfyllda av ljus och längtan

Vandrar längs stigen. Han gör det varje morgon. En rutin, en vana, en ritual. Solen glänser mellan eklöven, det är juni och timmarna är sprängfyllda av ljus och längtan. På tillbakavägen går han förbi eken men denna morgon stannar han till och går fram till trädet som lyser i morgonens strålar. Han lägger handen mot barken och känner hur det sträva är varmt, han går ännu närmare och lägger kinden och ena sidan av ansiktet intill stammen. Just där har en kvist en gång suttit, en kvist som fallit bort och ett hål har bildats. En öppning att lägga örat mot. Han föreställer sig hur toner dansar in i hans örongång, och hör en svagt klingande melodi spelad av syrsor och annat som bor i eken. Ett andetag pustar luft in i hans öra och därefter hör han hur eken ber honom sätta sig intill stammen. Han glider ner med ryggen intill stammen och sätter sig mellan två trädrötter som sticker upp. Han finner det bekvämt, lutar huvudet mot stammen, blundar och lyssnar. “Min berättelse börjar för länge sedan, där du sitter har en gång en slagen hjälte suttit och en sörjande hjältinna, de hade det gemensamt att ingen annan visste. Ibland är människans lidande dolt. Nu har du lyssnat till mig. Det tackar jag för och skickar nu budet vidare; fråga med öppet sinne hur den du möter mår. Var beredd att lyssna och du blir rikligt belönad”. I samma stund som eken yttrat ordet belönad, öppnade han ögonen och en större tystnad än någonsin omgärdade honom. Han tog med sig det han hört och vandrade in mot staden.

Workshop i självutveckling 3-4 mars 2018 på Tollare folkhögskola!

Vi erbjuder två dagars workshop i självutveckling med hjälp av uttryckande konstterapins metoder. Under denna workshop leder vi dig genom olika kreativa uttryck: bild, drama, poesiskrivande och dans/ rörelse.

Vi människor har ett behov av att utforska, uttrycka, tydliggöra och gestalta det viktiga och essentiella i våra liv. Inom varje människa finns en skapande kraft och genom konstnärliga upplevelser och eget skapande kan vi bearbeta vår historia, söka mening, öka förmågan till samspel och påverka vår utveckling. Kom och utforska med oss!

Kursledare: Catrin Rodosi och Alva Uddenberg, båda uttryckande konstterapeuter.

Catrin Rodosi är utbildad skådespelare vid bl.a. Teaterhögskolan i Helsingfors och arbetar nu på Bromma folkhögskola som kursföreståndare och teaterlärare på Teaterverkstan.

Alva Uddenberg är litteraturvetare, folkhögskollärare och skrivpedagog. Hon arbetar nu på Sundbybergs folkhögskola där hon är kursföreståndare och lärare på Skrivarlinjen, en ettårig utbildning i skönlitterärt skrivande.

Pris:  470 kronor per person för mat och kursmaterial.

Datum och tider:  lördag 3/3 klockan 10-17 och söndag 4/3 klockan 10-16

Anmälan senast  fredag 16 februari 2018.

Anmälan: info@tollare.org och ange namn, mobilnummer och email.

Mer info:

https://terapeuterna.wordpress.com/2017/11/25/workshop-i-sjalvutveckling-3-4-februari-2018-pa-tollare-folkhogskola/

Ett skrivande rum - distanskurs våren 2018

Skriver du och vill utforska din skrivprocess och utveckla ditt skrivande?

Kursen Ett skrivande rum, är på distans, och jag har utvecklat den för att du som skriver just ska ha möjlighet att både skapa tid och rum för ditt skrivande.

Kursen är 40% av heltid och en dag i månaden ses vi på Sundbybergs folkhögskola. På träffarna samtalar vi om text, gör gemensamma skrivövningar och diskuterar litteratur. Mellan träffarna har vi skrivövningar på nätet.

Jag vill med kursen skapa ett skrivande rum där du har möjlighet att både inspireras och utvecklas i ditt skrivande.

Läs mer om kursen på Sundbybergs folkhögskolas hemsida:

http://sundbybergsfolkhogskola.se/vara-kurser/kulturparaplyet/ett-skrivande-rum/

Ansök senast 20 november 2017!

Välkommen!

Skärningspunkt blev Stjärningspunkt

I tisdags besökte jag Fotografiska och utställningen Being There, med bilder av journalisten och fotografen Paul Hansen. Bilderna gick rakt in i hjärtat, sårbarhet och kamp för liv blev det som bilderna väckte hos mig. Men också närheten mellan oss människor, och hur vi kan komma nära varandra via fotografiet. Bilderna i utställningen var berättelser, "små berättelser i berättelsen". Mörkret i människan var scenen för berättelserna, men hoppet var på olika sätt drivkraften i bildberättelserna. Det var mycket att ta in. En del kändes onämnbart och orden blekande. En stund satte jag mig mitt emot ett foto av ett barn, våra blickar möttes och jag skrev en dikt. Det blev angeläget att finna ord, att finna en plats i mig för att bära vidare det som behöver benämnas.

Paul Hansen skriver "Kameran är bara ett verktyg. Fotografi handlar i själva verket om närvaro, respekt och intimitet. Och att som berättare våga vara sårbar". Jag tänker att pennan och ordet, dikten och berättelsen, också handlar om det - jag gör ett försök, här är dikten:

Stjärningspunkt
Vardag, din verklighet, den ligger inte nära min,
är det första jag tänker på
med den blick du ger mig som betraktare.

Ditt liv vandras på grus i tunna tygskor.
Din klädnad skiljer sig från min.
Armbanden, ringar i plast, liknar de jag hade som barn.

En beröringspunkt.
Skärningspunkt.
Stjärningspunkt.

Korsvägen; du kommer från ett håll och jag från ett helt annat.
Dina ögon, som ser rakt in i kameran, blicken som fångas.
Leendet som ligger i blicken, i kindernas form och på läpparna.

Din ålder syns inte, du är ett barn.
Istället fastnar jag för nyfikenheten och hoppet som du ger till mig.
Förtjänar jag det.

Önskar att du får känna hoppet hela ditt liv;
att du om nittio år sitter på en veranda och ser dina barnbarn leka
hör dem sjunga och skratta.

Där sitter du,
blundar en stund
glimtar av glädje och sorg
strömmar genom dig.

Du öppnar ögonen för att ta in
omfamningen som barnbarnen ger varandra.
Intill dig sitter din dotter,
rörelsen hos dig;

Du sträcker ut din hand,
hon tar den, håller i
långsamt släpper du taget
låter allt falla
mot något annat.

Barnens omfamning har upphört
snabba fötter springer mot dig,
du är någon annanstans.

Jag känner din blick i mig
ett fönster mot liv och rörelse
plockar upp ditt leende
vill skicka det vidare till nästa
och nästa och nästa

Det gråa, så många nyanser men ändå grått

Silvergrå är fasaden på den timrade stugan, ljusgrå är himlen som ligger över stugan, askgrå är kvinnan som föder en flicka och som föder alla de andra flickorna i längtan efter en pojke.

Vindilen drar genom luften, osynliga silvergrå spikar slår mot kinden, det river och sliter i vinden och snön har ett yttersta skikt som är hårt och vasst. För lätta barnfötter bär skaren men när mamman med de långa kjolarna och den tunga barnafödande kroppen går över gärdet då brister ytan och hon trampar djupa spår i snön. Döttrarna skuttar efter och leker att spåren är öar och allt det andra hav med odjur med vassa tänder. Nu skenar hästarna i hagen och den tunga kvinnokroppen stannar upp i sin rörelse som om hon grips av en frusen rädsla. Döttrarna ser sin mor men låter inget hindra dem från att fortsätta sin lek genom snön och över gärdet. Modern vandrar vidare utan att förstå vad som fick henne att stanna. Nu bryter solens ljus igenom de tjocka molntäcket och hennes blick blir klar och en fågel kvittrar till när de passerar björken som lövlös breder ut sina grenar i luften där vinden tar tag. Den tunga kvinnokroppen tar om stammen på björken, hon håller om den, lägger sin kind intill barken som är kall och len och gjord i tunna papperslika lager. Döttrarna skuttar efter sin mor. Så stannar de inför bilden av henne intill stammen, ser på varandra med blickar som undrar och finner en värme hos varandra, långsamt drar de sig närmare sin mor och när de är alldeles nära omfamnar de kjolarna som tungt hänger nerför kroppen. Flickornas armar håller om varsitt ben, de stadiga som vandrat långt och ständigt är i rörelse för alltid finns det något som behöver hämtas eller lagas, det finns alltid en punkt att lämna och en punkt att gå till. Stadigt håller flickorna sin mors ben, hon vrider på huvudet och blicken faller över hennes axel där ser hon sin ena flicka krama och gosa med näsan i kjoltyget, så vrider hon och ser åt andra hållet och även där ligger en näsa tätt intill och starka små armar håller om hennes lår. Moderskroppen tar ett ännu stadigare tag om björkstammen och låter all längtan stanna mellan det som är nu och det som varit.

Det är inte bara skymning...

I mitt arbete som terapeut skriver jag reflektioner om stort och smått som jag ser och upplever i mitt eget liv. Detta gör jag som en slags förberedelse, för att kunna ställa mitt eget åt sidan och möta den Andre. Här är ett avsnitt från i höstas:

"De är inte bara skymning när jag styr mina steg mot institutet denna måndagkväll i september, solen har gått ner och kvällen är mörk. Jag funderar över varför det känns så obekvämt med mörkret idag, kanske är det kombinationen av lite kvav värme - klimatet känns inte igen, det är nåt som skaver med värme och mörker i september. Jag kliver av tunnelbanan vid Medborgarplatsen, när tid finns är det skönt att ge utrymme för en lite längre promenad. Jag väljer Tjärhovsgatan, går förbi Björns trädgård och en man som ivrigt och darrigt försöker erbjuda några yngre lådvin, de svarar artigt och tydligt att de inte vill ha, mannen är ändå ivrig och vill få dem att ta ett glas, tappar sin plastmugg i ivern, sen har jag gått förbi och vet inte om han fick bjuda. Strax efter glider en man med ett barn ner från en tvärgata, barnet berättar ivrigt om något som hänt under dagen och mannen frågar uppmärksamt för att förstå. Mina steg är hastiga, min rytm i klivet är jämn, så mannen och barnet lämnar jag bakom mig och tystnaden på Tjärhovsgatan blir allt tydligare. Men mitt emot brandstationen finns en lite fotbollsplan, där bryts tystnaden av engagerade barnröster som spelar fotboll och ett högt smack berättar för mig att bollen far iväg i en precis båge mot mål, men ribban räddar laget denna gång. Mina steg håller rytmen och strax är jag på trottoaren utanför Katarina skola, ett ensamt barn kastar om och om igen boll mot basketkorgen, plötsligt får bollen en extra studs och kommer farande i luften framför mig, studsar ut på vägen, ingen biltrafik så jag kliver ut i gatan och fångar upp bollen som hunnit studsa mot en bil och barnet kommer ut från skolgården och tar emot sin boll med ett tack. Jag återgår till rytmen och möts av en man som med hög röst, utan mobiltelefon, pratar högt för sig själv och sparkar på en chipspåse, kroppen svänger hit och dit. Jag passerar honom och i min tankevärld blir han en bild av ensamhet och desperation, jag börjar tänka på samhällets kollaps, hur strukturer som funnits brutits ner och hur allt fler människor mår sämre, hur den psykiska ohälsan ökar. Så tänker jag att hans liv behöver inte alls stämma överens med vad jag associerar till. Jag har nu passerat Novellix, de lilla förlaget som ger ut noveller i pocketformat, där inne höll de på att stänga igen för dagen och jag tänker på hur engagemang spränger alla gränser för arbetstid och vardagsrutiner. Allt medan jag själv är på väg till ett möte, ett andra möte med en människa som vill gå i terapi, som vill göra ett arbete med sig själv. Under min promenad tänker jag också en del på kulturkrönikan från söndagens Svenska Dagblad, där Madelaine Levy reflekterar kring frågan om att hjälpa andra och hur det gör en lyckligare. Jag går och tänker på att jag skulle vilja skriva till Levy, och berätta om hur svårt det är att uppnå den lyckan för att jag märker att den hänger nära nära samman med hur jag tar hand om mig själv, nånstans i krönikan hade jag blivit glad om hon fångat livets nyanser, det blir så lätt svart eller vitt i tidningsvärlden, och då blir den världen så långt ifrån den värld som jag känner mig befryndad med. Jag tänker att hon glömmer det inre barnet, det inre livet, den inre rösten då hon förvånas över att de yttre skyddsbarriärerna som familj, vänner, karriär inte räcker för att göra en människa lycklig - medicinen är att hjälpa andra skriver hon, rikta fokus bort från sig själv, och jag tänker att allt det där med barriärer som hon skriver om är ett effektivt sätt att rikta fokus från sig själv, att låta den yttre världen bestämma vem en är, att låta prestationen bli viktigare än den inre rösten som ropar efter något annat, och kanske har hon rätt i att hjälpa andra gör en lyckligare, jag tänker att hon har rätt och jag tänker att vägen dit kräver att du är med dig själv, relationen till dig själv behöver också få utrymme. Jag närmar mig institutet, sneddar över Tjärhovsplan och förundras över den förändring som den här delen av Södermalm genomgår just nu, en plats som brukar sjuda av liv och trafik är nästan helt öde, ombyggnaden av Slussen sätter sina spår, livet får ta nya vägar och den förändringen är inte lätt att acceptera men tids nog kommer det nya vara en vana, som om det alltid varit så. Innan jag kliver in på Fjällgatan låter jag blicken vila på Gamla stan och kyrktornen, Tyska kyrkans långa smala torn gör i den här vinkeln en skugga på Storkyrkans torn, och jag tycker det är vackert, som om tornen kommunicerar med varandra. Så är jag framme och kan kliva in i den mer konkreta förberedelsen"