I trappan upp till Märta som bodde rakt över vägen från min farmor och farfar, i hennes trapp doftade det varmt smör. Märta bakade småkakor. Värmen från ugnen stannade kvar i köket. Hon bodde i huset som varit mejeri, som nu var nerlagt. En trappa upp fortsatte hon att baka sina kakor och jag besökte henne och fick smaka. Sällan såg jag henne utomhus. Hon hade en trädgård. Huset såg så stängt ut och ganska ofta undrade jag om hon var där. Men hon var där.
Som vuxen kan jag undra vad hon gjorde och varför hon stängde in sig. Hennes man dog före henne. Han fick motorstopp på järnvägsövergången just när ett tåg kom. Hans liv slutade dramatiskt. Kanske var det stoppet lika dramatiskt som den dagen han beslöt sig för att bomma igen mejeriet och sluta med det som hade varit hans uppgift i byn. Kanske påverkade det Märta också, kanske handlade hennes instängdhet om förlusten av mejeriet.
Jag ser hur hon sitter vid köksfönstret, en trappa upp, och ser ut på grusvägen där det då och då passerar en bil eller en cykel. Jag känner hur perstorpsplattan på bordet bär hennes underarmar som vilar där. Jag ser hur hennes kropp är stadig och smidig och trött. Som om den slitit sig fram till detta bord och detta fönster ett helt liv. Blicken söker längs vägen men ingen som hon väntar kommer gående. Barnen återvänder inte på besök. Varför? Kakorna som hon bakar - vem äter dem nu?
Ibland tänker jag att hon fortfarande bor däruppe och att hennes finrum fortfarande andas den kyla som ett rum som ingen använder får. Dofterna hos henne var varma och kalla. Hon själv hade en beige ton över sig, det var lockarna i håret som gjorde Märta och sen hennes leende ögon. Det fanns något i blicken som gjorde mig trygg, jag visste att hon var snäll och att hon inte ville ha något av mig, hon bjöd på sina kakor men sa inget om sitt liv.
Jag undrar vem hon var? Hur hade just hon blivit en som bodde där och stängde in sig med sina småkakor? När jag var barn ropade min farmor på mig att komma, då kände jag alltid en lättnad för hemma hos farmor och farfar var det mer liv, människor kom och gick hela tiden.
