Utrymme att ta emot nya klienter i uttryckande konstterapi - varmt välkommen!

Var är du? Vart är du på väg? Vad bär du med dig?

Vill du utforska dig själv och ditt liv?

Jag heter Alva Uddenberg och är diplomerad uttryckande konstterapeut (grundläggande utbildning i psykoterapi). Jag har utrymme att ta emot nya klienter i uttryckande konstterapi. 

Varje session tar sin utgångspunkt i samtalet och vad som är aktuellt för dig att arbeta med, de olika konstnärliga uttrycken blir sedan ett sätt att fördjupa och närma sig det mest angelägna. 

Vi träffas 3 gånger för inledande samtal för att se vad du behöver arbeta med och kommer sen överens om hur många tillfällen terapin ska omfatta. 

Med uttryckande konstterapi utforskar du dig själv och din livsväg med hjälp av de konstnärliga uttrycken; bild, dans, rörelse, poesi, drama, musik och berättande. 

I den uttryckande konsten skapar olika konstnärliga uttryck tillsammans ett större livsutrymme och livet blir mer meningsfullt. 

Jag har min mottagning i Hökarängen.

Varmt välkommen att höra av dig till mig!

/Alva Uddenberg

070 433 70 14

alva.uddenberg@gmail.com

Dikt: Vi går på en stig

Vi går på en stig 

där växer blåbär

i en skog lika stor som den är gammal; evigheten

där insekterna väcks till liv om och om igen; oändligheten

ovan jord växer tallen rak och hög

den väntar på vindens viskande toner.

Mitt på stigen står en människa; jag

när berget växer fram ur marken

en höjd, 

vi går uppför 

där står du på en sten.

Vid kvällstid

när magen är fullmatad av blåbär,

hjärtat fyllt av skogens lummiga grönska,

står det ett bord vid utsiktspunkten;

vem bar hit det

frågar du.

Ditt ansikte är stramt och blicken mjuk

och det ser ut 

som om du kunde se 

framför dig 

någon, 

väldigt stark bära bordet 

medan du undrar

försöker förstå

hur

och om

det är möjligt

att en människa kan bära så tungt så länge.

Så nickar du

och ler.

En ö; mitt hörn av världen

Båten tog oss över till ön, det är en varm förmiddag i slutet av juni, grusvägen dammar. Där ser jag oss gå, du är nu 1 och 53 lång och bär din lila ryggsäck fylld med både kapitelböcker, mjukdjuret och pyssel. Vi är på väg till stugan på ön. Landskapet grönskar och det frodiga möter hettan. Framme vid granskogen går vi genom myggornas värld och strålarna blinkar till mellan grenarna. Så skymtar sjön och husknuten. Vi är framme vid stugan som ligger mitt i det gröna med ansiktet mot sjön där fåglar bor.

Vi hittar nyckeln på sin plats i förrådet och träder in i stugan som någon annan möblerat med sitt liv. Vår packning står lutad mot köksskåpen medan vi går runt och provligger sängar och öppnar dörrar. Nyfiket letar du efter din plats och landar i en säng där det går att möta sig själv med fönster åt tre håll. Ett hörn av världen, ett eget hörn, en plats att vara på. Vi sover här. Vi badar här. Vi äter och pratar och vandrar. Du är min dotter och jag ser dig plocka blommorna; gula, lila, rosa, blåa, vita. Du frågar om namnen på växterna. Jag benämner dem och du upprepar. Du är tolv år. Du är mitt barn och jag går bredvid lyssnande och glad. Världen kan upptäckas här, ett hörn av det stora som vi också är en del av.

Du vaknar sent nästa morgon; sätter dig upp med nästäppa och tovigt hår. Jag känner mig också trött och har somnat om flera gånger. Men nu går vi upp och äter frukost. Första morgonen i stugan hittar vi inte riktigt hem i oss själva. Det pågår ett arbete att förstå var jag är. Går ner till bryggan och där simmar små fiskar runt och rör sig i stim. En tärna dyker men blir utan byte cirkulerar längre bort till en annan vik för fångst.

En kväll går vi till Båken. Den ligger på en höjd och vi tar trapporna i snabb takt för nu går solen ner och vi vill se den ligga där på horisontens kam och lysa röd. Ditt motstånd mot promenaden mjuknar och du vänder dig mot mig och säger tack mamma att du tog mig hit. Sen höjer du kameran och tar bilder av den eldfärgade solen som rullar ner bortom horisonten men som ännu skiner på oss, på Båken, på tallarna och gör himlen rosa. Ålands hav blir en pastellmålning under himlen den här kvällen. Skären ligger som längtansfulla platser av frid, stilla, stilla är havet och vi sätter oss intill varandra på klippan och ser hur solen försvinner. Det är den tiden när natten aldrig blir mörk, ett skymningsland breder ut sig och vi tar en annan väg ner från berget och vänder hemåt.

Stugan har blivit hem. Vi sover gott och lyssnar till tystnaden. Jag packar matsäck. Oliver, tomater, sallad, vatten. Så vandrar vi längre söderut med handdukar och baddräkt. Grusvägen har skuggiga ställen där vi stannar och dricker. Solen är åter högt på himlen och vi letar oss fram till en strand med sand, småfisk i stim och släta klippor. Segelbåtar på väg ut mot Ålands hav. Värmen rinner av oss när vi badar i det friska. Simmar och dyker. Sen sitter vi på klippan och äter sallad, småpratar och tystnar tillsammans. Klippan är varm och jag lägger mig ner för att ta in dofterna av salt, vatten, sol och värme.

När vi promenerar hem har vi läst och badat i flera timmar. I dikeskanten växer förgätmigej och du som jag beundrar den lilla blommans söthet. Gulliga ljusblå små. Vi kommer till en vägkrök och jag förnimmer min barndom, dofterna som slår upp från den fuktiga marken tar mig tillbaka till en annan ö och en annan tid. Jag berättar det för dig och kanske förstår vi båda just då hur nära vi står varandra i det ögonblicket när mitt minne tar form och blir en tråd i den livsväv som är din och kommer att vara ett minne för dig. 

Du håller om mig, dina kramar är så mjuka, så som barn kramar sin mor. Jag är din mor och du vänder dig till mig. Dina bröder finns också i kramarna. Mina barn, tre barn, finns som kroppsliga förnimmelser. Kroppens minnen träder fram och längtan efter den närheten som funnits blir ibland oöverstiglig. Så vänder jag om och ler istället över att bära på minnen av den närheten. Tänk att mitt hörn av världen är just det här; att vara mor till tre barn som jag fått dela och får dela så mycket med. 

16 maj: "Vi åkte ut till naturreservatet som jag hade längtat"

Vi åkte ut till naturreservatet som jag hade längtat efter. Grusvägen låg framför oss i ett landskap med vikar och ängar. Sensommar. Vi är tidiga och inte så många andra går här. Vi letar oss ut till en plats, en klippa där ingen annan är och medan vi sitter där sjunker vi in i ett lugn. Solens speglingar i vattnet, som är stilla, ingen vind. Vi har kaffe, smörgås, sallad och en chokladbit med oss. Lunchen smakar extra gott. Varje del av mig är lycklig här, också nu när jag går tillbaka träder känslan fram. Det är samtalet som pågår mellan oss som gör mig lycklig, jag minns inte vad vi pratade om men jag minns hur vi pratade. Lugna stämmor som letade sig fram i ett ämne som vi båda ville utforska. Ofta rörde vi oss i det mellanmänskliga, rörde oss i hur människan förhåller sig till livet, världen. Hur konsten har gestaltat detta genom tiderna. Tillsammans var vi nyfikna och jag tyckte om att lyssna till dina tankar som du varit med ett tag och som du presenterade för mig. Vi valde varandra du och jag. Där i skogen hittade vi svamp, mina ögon hade blicken med sig och gula kantareller trädde fram bland blåbärsris och mossa. Din förundran både över blicken och svamparna påminde mig om barnet i mig. Det lekfulla trädde fram i dig och så var vi där, som två barn, de barn vi också var tillsammans. Jag älskade att ströva sådär i skogen med dig och upptäcka, det var som att du gav mig en bit av min barndom tillbaka. Inne i mig öppnade sig minnen och platser som jag inte besökt på länge. Stunder från barndomen då närvaron varit stark och ögonblicket var precis som det skulle. Så var tiden med dig när vi hade det som bäst. Jag behövde inget mer än din närvaro, vi gjorde livet meningsfullt och oändligt tillsammans. 

Digital kurs: “Junigrönska, solglitter och kreativt skrivande 3 dagar” 15-17 juni 2020

Varmt välkommen till “Junigrönska, solglitter och kreativt skrivande” 15-17 juni!

Kursen kommer att innehålla olika skrivövningar och mitt mål är att vi tillsammans når fram till ett kreativt flöde i vårt skrivande!

Kursen pågår mellan klockan 9.00 och 15.00 med avbrott för lunch och fikapauser.

Vi möts via en digital plattform i ett digitalt “rum” på nätet via videolänk google meet. 

Vi kommer att arbeta med olika sinnen.

Vi låter oss inspireras av vår närmiljö både utomhus och inomhus. 

Vi låter oss inspireras av andra kreativa uttryck: bild, musik och rörelse. 

Vi kommer också att läsa och samtala om dikter och kortare prosatexter. 

Vi möts i det digitala “rummet” och gör moment tillsammans,

växlar över till enskilda skrivstunder för att

återkomma till det digitala “rummet” och

mötas med våra nyskrivna texter.

På ett lekfullt sätt öppnar vi dörren till det kreativa och skriver poesi och prosa!

För att gå kursen behöver du ha tillgång till: dator med högtalare och mikrofon, internet,

papper och penna samt ritpapper och färgkritor.

Du anmäler dig genom att skicka ett mejl till:

alva.uddenberg@gmail.com senast måndag 1 juni, uppge namn, personnummer och adress.

Kurskostnad för 3 dagars skrivarkurs är 1250 kronor (inkl 25% moms). 

Välkommen!

24 april fredag: earth day; en dag för jorden

En dag för jorden och i jorden ryms också orden; jag skriver till jorden och lånar det grekiska ordet oikos som betyder hem; jorden där vi bor; du och jag och vi är så många som bor på detta klot; rund glob jorden; vårt hem; marken vi går på och det där tunna unika skiktet; atmosfären som har det som vi behöver; syret och fotosyntesen som är det kretslopp som gör att vi lever; går runt på jorden som är rund och jag går mot horisonten som breder ut sig när jag kommer till platsen som är vidsträckt; en lång linje som går från ena kanten av vad mina ögon kan uppfånga till den andra och allt däremellan är jorden; jag tittar ner på den och ser att mina fötter står stadigt i sanden och gruset mellan tårna slipar bort ojämnheter; skaver ibland men det skapar också rörelse i oss och runt oss när det finns ett gruskorn som får oss att stanna; tänker efter och undra vad var det egentligen som jag skulle göra; lutar mig mot tallstammen och låter blicken söka sig mot trädtopparna; där är också jorden i en lång utväxt som förlänger jorden ut i atmosfären; en dag för jorden vi går på; earth day.

Tisdag 14 april 2020: Vad gör jag-formen med texten?

När vi skriver kan vi välja att låta berättaren i texten träda fram genom att skriva i jag-form. När vi läser en text skriven i jag-form är det lätt att läsa detta jag i texten som identiskt med författarens jag. När jag skriver blir det ibland jag-form. Att skriva i den ger mig möjlighet att ha tillgång till berättarens inre och yttre. Jag kan forma berättelsen ur en persons perspektiv, det blir en subjektiv berättelse som växer fram. Vem är subjektet när jag skriver i jag-form? För mig själv är det tydligt att det inte är jag, skribenten utanför texten, utan ett fiktivt jag som finns i texten och som har sin realitet, sin värld och sin berättelse som behöver få berättas. 

Att skriva berättelser, röra sig i det skönlitterära fältet, det fiktiva berättandet öppnar ett utrymme, det är ett mellanrum att vara i och att skapa i. "Det var en gång...", eller "Det var ingen gång...", där i det utrymmet, mellan att det var eller inte var en gång, där skapas berättelsen. Där finns möjligheten att föreställa sig vad som skulle kunna ske, vad som hände innan det och hur det sen kommer att bli. 

Tänk om detta jag hamnar på ett tåg som drabbas av oväder, strömmen går och tåget blir stående i 48 timmar mitt ute i skogen. Vad händer då? Tänk om detta jag då inte har batteri i sin mobiltelefon och reser ensam på väg mot sin stora kärlek. Hur reagerar jaget då och vilka känslor kommer till uttryck? Skribenten kan också välja att föreställa sig ett jag i mer vardagliga situationer, en vardag som ligger nära det egna livet, men fortfarande i texten skapas ett annat liv. De här möjligheterna med skrivandet, detta utrymme att skapa och föreställa sig, att ha tillgång till ett mellanrum där jag kan pröva mig fram i en fiktiv värld - är magiskt. Jag tänker att det också är en kraft, en resurs som människan har, hon har tillgång till föreställningsförmågan - fantasin. För den som skriver skapar föreställningsförmågan en rörlighet, jag kan röra mig i texten och pröva mig fram och en ny berättelse kan ta form. För läsaren skapar det också rörlighet, att få kliva in i en värld där det sannolikt går att känna igen sig, det mänskligt universella - vad det innebär att vara människa kan också finnas där, i berättelsen och utrymmet att skapa, föreställa sig finns också för läsaren, när texten med sina ord rullar upp bilder i läsarens inre. 

Så blir texten till både genom dig och mig, genom skribenten och läsaren.