Natten till julafton; Skymningsglöd

Hela dagen har jag gått med ett ord sjungande i mina tankar; skymningsglöd. Det började med en bild. Ett fotografi från sommarens solnedgång, den kvällen då kanten mellan himmel och hav var glödande. Jag fick se bilden och ordet la sig där, i mina tankar la det sig: skymningsglöd. 

Vad är det som glöder? Mitt i den mörkaste tiden, vad glöder i dig, vad glöder i mig? Det bor en längtan i mitt hjärta. Den har med närhet att göra. Den har med avstånd att göra. Den har med pandemin att göra. Jag vill ta i hand, jag vill omfamna och omfamnas. Någon säger att ett hej räcker långt, att en mötande blick gör skillnad och att höra din röst ändå minskar avståndet. 

Men det är svårt. Huden ropar efter beröring. Jag längtar efter doften som finns i kramen, känslan i kinden när våra snuddar vid varandra, musklernas spänning i handen när vi hälsar. Hela dagen har jag gått med ett ord sjungande i mina tankar; skymningsglöd.

GOD JUL!

önskar

Alva

8 december; det vita lägger sig över slätten

 

Jag ligger i bäddsoffan som doftar av nya täcken och kuddar med rena lakan och örngott. En bestämd klocka tickar taktfast. Jag kliver ur sängen och hör hur nattens snö isolerar så att bilarna som kör förbi på byvägen knappt hörs idag. Det är två dagar kvar till jul. Jag kom till farmor och farfar igår, med tåg. Farfar hämtade med Opeln. Nu tittar jag ut genom fönstret och ser hur sakta snöflingorna dalar. Det vita lägger sig över slätten. Så känner jag hur nattlinnet drar sig längs benet, tittar ner och får se katten som nu vänder upp sitt huvud mot mig och jamar, stryker sig mot benet. Jag lyfter upp katten och går tillbaka till sängen. Katten har smitit in genom dörrspringan, nu smiter kaffedoften in samma väg. Jag blir sugen på frukost och hör hur farmor rör sig nere i köket. Kliver i tofflorna och drar den varma tröjan över huvudet och njuter av att långsamt ta mig ner för trappan, katten kommer springande förbi. Kaffedoften är starkare och jag hör hur det fräser från stekpannan, farmor steker köttbullar. Hon har alltid nåt på gång, särskilt inför julen. Mitt gomorron möts av hennes blick när hon vänder sig om och ser på mig, jag är längre än hon, det gick fort att växa om farmor. Hon har dukat fram kopp och fat och jag ser att både hon och farfar lämnat sina koppar, de tar en kaffetår med mig, nu när jag vaknat. I brödkorgen ligger farmors brödkakor, underbara att hålla i och dofta på, rågsikt och så smöret som jag brer, tjockt lager och så osten, den lagrade julosten som smular sig lite men som upptar hela gommen med smak, sälta och syrlighet. Kaffet blandar sig fint med den där osten, smöret och brödet. I min kropp infinner sig lugn och jag vill inte vara någon annanstans än just här, i farmor och farfars kök, ett par dagar före jul.

7 december; blir sinnena spunna som en värld omkring oss

 

Jag tänker på spindeln som metodiskt och säkert spinner sitt nät. Vi sitter på insidan och spindeln är på utsidan av fönstret. Där spinner den sitt nät, tråden som kommer ut ur spindelkroppen läggs på sin plats i nätet med hjälp av spindelns bakben, samtidigt som de andra benen håller spindeln i rätt riktning så att tråden landar där den ska landa, så spinns ett nät som är cirkelformat och när vi återvänder till fönstret framåt kvällen sitter spindel i mitten av nätet och bara väntar. Kanske sover den.

Nätet är bort dagen efter. Vad som hänt vet vi inte. Kanske är det vinden, kanske stormen som kommit på natten och dragit med sig både nät och spindel. Senare samma dag ser vi att spindeln hittat en ny plats att bygga nät, längre upp mot taket och där finns skydd för vinden. Jag undrar om spindelns nät med flit är skört för att det är för att fånga föda, inte en boplats utan en fälla. Och när maten är fångad, då drar den vidare till nästa ställe. Kanske.

Hursomhelst verkar spindlar veta vad de gör i världen, som om deras uppdrag aldrig sinar utan de går från plats till plats och spinner sina nät. Vackra skapelser som bildar nya mönster, solens ljus genom dem, regndroppar som fastnar i dem, förundran och glädje när en får syn på ett. Jag fångade ett med min kamera, ett spindellöst nät, kanske hade den spindeln gett sig av till nya marker eller bara tagit en tur runt sitt kvarter, ett hörn av världen. 

6 december; Jag speglar mig i ditt ansikte Persefone

 

Jag speglar mig i ditt ansikte Persefone,

det är det enda jag kan göra.

Låter blicken glida över ditt ansikte

memorerar dina konturer.

Du är min spegelbild.

Jag har ingen annan.

I dig ser jag mitt öde

förstår vad mitt kön gör med mig.

Jag blir ett byte, ett lovligt byte,

som förbytt av mannens blick

letar jag efter nya sätt att få honom att falla

för mig.

Ändå vill jag slå mig fri

jag vill kravla upp ur dödsriket

börja leva

alla årstiderna är också mina på jorden.

Fötterna trampar fram

det är fortfarande juni

gruset torkar ut mina fötter

som spricker av torkan mer än jorden

därunder finns ditt rike

du som härskar över mitt hjärta

möt mig här

mitt på dagen

mitt i solljuset.

5 december; en skalbagge från sommaren flög in

En skalbagge från sommaren flög in

landade på ett dagboksblad

konturerna av skölden skimrar i guldgrönt

alldeles blank nypolerad

av sommarmorgonens dagg.

På grusvägspromenaden i juli

är dikesrenen fylld av färger;

blåklockans violetta och hundkexens vita

ett smultrun lyser

jag letar mig in i din hand som är varm.

Två skimrande skalbaggar

landar på dagboksbladet

det var du och jag då.

 

4 december; jag sträcker mina armar runt dig

Ekstammen med rynkor

djupa som fåror 

i solbränd hy

visar årsringarnas yttre; barken

rötterna tränger djupt

kronan är vidsträckt.

På din mitt finns en utbuktning

som botten på utsidan av en skål

jag sträcker mina armar runt dig

lägger min mage intill din rundning

örat intill stammen

du flämtar till 

jag ser inte din mun men jag hör din röst

i djupet av mitt hjärta

ligger dina ord

på rad

bildar en mening sen urminnes tider

innehåller all världens visdom 

du träder ut i ljuset nu

molnen skingras 

solens strålar skär genom luften 

bryts mellan dina grenar 

alla dessa strålar 

genom mängden av grenar

all denna eks

erfarenhet

är jag tvungen att möta

likt humlan

som kryper sista biten in i sitt bo

närma mig varsamt

mitt liv.

3 december; jag fångar en idé

färger och liv fladdrar runt mig, ett moln av surrande idéer, jag fångar en och börjar skriva och sen lyssnar jag en stund och får fatt i en ny idé som jag fortsätter på, så skapas en text

ord som jag greppar och lägger ner på pappret som kanske en dag får kraft av vinden och flyger ut i världen så att jag får klara mig utan den texten medan världen tar emot den och låter den bli läst som en berättelse om kärlek, nåt annat kan jag inte tänka mig

när människor möts i ett rum och har gett sig själva i uppdrag att skriva då möts också deras smärtor och deras glädjor och rummet blir fyllt av liv som skrivs ner och tar form inför deras ögon, ett minne blir en fjäril som fladdrar iväg och ut i den värld som undrar vad sker därinne